Stig Larsson beskriver sig själv som en glad och positiv människa, trygg och självsäker, och med föräldrar och vänner som alltid har stöttat honom.
Vi möts på haket Rosa drömmar. Det är Stig Larssons stamställe på Lilla Essingen, och ligger i ett slitet stadskvarter vid bron. Här lunchar ungdomar, arbetare och pensionärer, och vi får en köttgryta för 65 kronor, inklusive bröd, sallad och dricka.
– Är det inte billigt, säger han nöjt.
Jodå, både billigt och gott, plus att ägaren stänger av musiken från högtalaren invid oss, så att bandspelaren kan fånga Stig Larssons lågmälda och intensiva röst, ständigt engagerad och på väg.
Ibland flödar det långsammare, och mer eftertänksamt, som när han längtande talar om åttiotalet och tiden på tidskriften Kris, där man kunde ställa en enkel fråga till någon på redaktionen, och få en lysande föreläsning till svar.
Då var han en central gestalt i det svenska kulturlivet, mångsidig som få, och aktiv som poet, romanförfattare, kritiker, dramatiker och regissör.
Ibland flödar det riktigt fort, och han ser pojkig ut, lite busig, och låter mer norrländsk, som när han berättar att han har lärt sig vilket utrymme varje bokstav och tecken tar på datorskärmen, och alltså kan räkna ut var raden kommer att ta slut.
– Jag får vackra, raka högermarginaler hela tiden, säger han och ler i triumf, och ofta utan att jag måste avstava. Det ger mig en fast ram, och jag kan arbeta innanför den, utan att texten expanderar.
Därefter berättar han om en utställning på Thielska galleriet för några år sedan.
– Den var bra, mycket bra, det var abstrakta målningar, men ingen hade recenserat, och då bestämde jag mig för att försöka förklara vad som var bra, eller varför det var bra. Det tog ett halvår och blev väl fem-sex sidor till slut, inte mer.
Matar, en av hans diktsamlingar, krävde 19 olika korrektur, innan författaren var nöjd.
– Bonniers hade stort tålamod med mig. Det vanliga är ju fyra–fem korr. Jag minns ett semikolon som låg något för nära det kursiva g som stod precis före. Det måste in mer luft, och det var bara jag som såg det.
80-talet var en storhetstid för Stig Larsson. Sedan vände det, och under nittiotalet vande han sig vid ett allt svalare mottagande, och en allt sämre ekonomi.
– Det hände att jag inte hade pengar till hyran och var tvungen att be mina föräldrar om hjälp. Men på sistone har det blivit bättre, genom konstnärslönen från staten, och genom att jag tjänar mycket mer när jag jobbar med teater och film. Det är stor skillnad. En bok som tar flera år att skriva ger kanske 20 000 kronor.
– Jag gifte mig i höstas, och vi åkte på bröllopsresa till Paris. Det är nog enda gången som jag själv har betalat en utlandsresa, förutom 1990, då vi var ett gäng som åkte till Grekland ihop. Visst, jag har rest mycket, men alltid som inbjuden författare.
De nygifta träffades i Minsk i Vitryssland. Natalie Ringler var på plats för att regissera en pjäs. Hennes föräldrar kom till Sverige från Polen, och hon talar polska, som ligger mycket nära vitryska, som svenska i förhållande till danska. Och Stig Larsson var inbjuden till en vitrysk uppsättning av sin egen Straffångens återkomst.
Tidigare hade han aldrig ens tänkt på att gifta sig. Eller på att bli far. Det fanns inte med i planerna. Fram till nyligen var arbetet det enda riktigt viktiga.
– Om du har en stor begåvning, som jag har, eller hade, då finns det också ett ansvar. Jämför med en mycket duktig fotbollsspelare, som blir uttagen att spela för Sverige i landslaget. Det går knappast att tacka nej. Jag har fått en gåva som förpliktigar.
Men det var länge sedan det kom några nya romaner eller diktsamlingar. Nuförtiden är det mest återutgivning. För två år sedan gav Modernista ut debutboken från 1979, romanen Autisterna, och om några veckor kommer en artikelsamling på Bonniers, en slags summering med kritik, recensioner, inlägg och krönikor från 1975 och framåt, det mesta från Kris, BLM, Månadsjournalen och Expressen.
– Det går inte att skriva nytt längre, så känns det, inte om man som jag kräver att varje bok ska överträffa den tidigare, och gå ett steg längre.
Stig Larsson är en synnerligen sträng författare. Ny mark måste erövras, nya världar erbjudas, annars är det inte mödan värt, annars är man inte seriös. Med andra ord, det räcker inte att väl berätta en god historia.
I artikelsamlingen finns en rapport från ett författarmöte i Paris. Under en debatt påstår Stig Larsson att P O Enquist är en bra dokumentarist men ingen riktigt bra romanförfattare, samtidigt som den senare sitter i panelen.
– Ovanligt taskigt gjort av mig.
Efteråt går han ut och röker. Där sitter Göran Tunström och Torgny Lindgren och småler.
– Jag säger till dem att inte se så skadeglada ut. Enquist betraktar jag ändå som författare, er ser jag som populärförfattare, jag skulle aldrig få för mig att läsa er. Tunström blev vit i ansiktet, men Lindgren tog det som en man, blossade på pipan och sa att det hade han heller aldrig räknat med.
– Men sen läste jag Hummelhonung, som var mycket bättre än jag trodde. Så jag har ändrat mig. Jag hade fel beträffande Lindgren.
Nu är vi de enda gästerna på Rosa drömmar, och ägaren kommer gående för att duka av det sista.
– Om jag vet att det är slut, fine, då lägger jag ned. Det är en fråga om självrespekt. Jag vill inte ge ut något som är under min förmåga.
Sedan beställer han en mineralvatten till, och förklarar att han försöker sluta röka. Eller i varje fall vänja sig vid mindre. Men det är ett omfattande projekt. Han brukade röka 40 om dagen. Och så joggar han tre gånger i veckan.
– Alla säger att det beror på att jag har gift mig. Men det är inte sant, det är inte hennes påverkan. Jag började redan innan, för jag kände att det var allvar. Det gick inte att fortsätta misssköta sig, inte som jag har gjort.
Han skakar på huvudet, dricker mineralvatten och föser bort håret från pannan.
– Det är också det, det tar två–tre år att skriva en bra bok. Full koncentration. Man betalar ett högt pris. Hur mycket kraft har jag kvar? Du måste förstå en sak, sånt som kommer gratis till en när man är ung, det kräver större och större ansträngning.
– Till slut handlar det om att lita på sin intuition. Det är så konstnärer går framåt. Tro inte att Monet tänkte: ”Nu ska jag satsa på näckrosdammar. Det ska bli min grej.” Nej, det handlar inte om beslut. Det är inte rationellt. Min intuition har nästan alltid lett mig rätt. Den säger att det är farligt. Skulle jag fortsätta som tidigare, då skulle jag dö.
Så numera blir det mest regi.
– Jag tycker om att arbeta med skådespelare. Man får feedback med en gång, och jag kan utnyttja andra delar av min personlighet, även om det inte går att jämföra med hur det känns att skriva. Då är jag ju konstnär, som regissör är jag mer hantverkare.
I den kommande artikelsamlingen finns texten Två slag av lycka, från 1991. Den ena typen är lyckan som härrör från något som har hänt, något man har åstadkommit, och den andra är ”lyckan att vara till. Den senare kommer helt utan förvarning, och försvinner utan att det märks.”
Just det året erfor Stig Larsson endast två upphöjda ögonblick av det slaget, och bägge ägde rum utomlands. Men sedan dess har mycket hänt.
– Nuförtiden känner jag den lyckan mer än någonsin tidigare i mitt liv. Vissa dagar räcker det med att jag går runt här på ön, och ser människorna, och husen uppe vid Fredhäll.
Gott så. Men han saknar de andra stunderna.
– Kickarna jag kan få av att skriva något som är mycket bra, som är större än jag själv. Det vet man i samma sekund som det finns där, det går inte att förklara, det känns.
Som regissör har han två stora tillgångar, som han själv ser det: en begåvad blick för vad som är bra, och en förmåga att lyssna av, koncentrerat och känsligt.
– Vilket egentligen är märkligt med tanke på att jag normalt är ouppmärksam och sällan tar in andra människor. Fattar ofta ingenting av vad som händer runt omkring.
– En gång var jag ihop med en tjej som blev deprimerad och bara satt och grät eller var tyst. Jag kunde inte förstå vad hon kände, har aldrig ens varit i närheten, så jag gick till Kungliga biblioteket och lånade böcker och artiklar om depression. Så nu vet jag mer.
Han beskriver sig själv som en glad och positiv människa, trygg och självsäker, och med föräldrar och vänner som alltid har stöttat honom. Den styrkan har emellanåt behövts. Få har varit lika utsatta som Stig Larsson.
Först gällde kritiken de tidiga böckerna, som ofta rymde ondska, våld och mord, men inga moraliska kompasser. Senare har han attackerats för sina uttalanden i pressen.
– Jag tar inte illa vid mig när de angriper privatpersonen Stig Larsson. Men när det gäller vad jag har skrivit, då blir jag arg. Tänk dig att du klär upp ditt barn i fina kläder, och skickar det till skolan – och där spottar de på det.
– Under nittiotalet var Stockholmstidningarna negativa till allt jag skrev, med ett undantag. Det känns förstås sårande att möta ett så kompakt motstånd, och det värsta är kritiker som medvetet missförstår och desinformerar.
Lite senare hävdar han att han aldrig har blivit felciterad. Däremot är det vanligt att andra gör tolkningar av vad han har sagt, som efter intervjun
i tidningen Darling.
– Redaktionen ställde en hypotetisk fråga till mig. Skulle du kunna bli attraherad av en trettonårig flicka? Och jag svarade ja, om hon är könsmogen. Det var allt.
Stig Larsson är troende kristen, och nyligen fick han skäll av både de egna och andra. Han hävdar att det är fel att vara homosexuell.
– Jag fördömer inte bögarna. Det får prästerna göra. Jag har inget sånt mandat. Men jag tycker att heterosexnormen är bra.
Sedan säger han att han alltid haft extremt konservativa värderingar.
– Jag brukar ligga till höger om högern, och det är egentligen ingen som tycker som jag i min egen miljö, men jag är van vid det.
Framöver väntar tv. Stig Larsson ska regissera Peter Birros Arbetarklassens sista hjältar, som han tidigare har satt upp på Elverket, samt Birros serie om den unge August Strindberg.
Därutöver skriver han manus till filmen Metro, med två medförfattare. Tarik Saleh regisserar, och det blir en tecknad science-fictionhistoria.
Gott så. Fast först när han berättar om det egna projektet flödar det fortare igen.
– Jag ska skriva några artiklar om varför jag uppfattar att mycket av det som i dag betecknas som konst inte är det, utan snarare roliga upptåg som närmar sig upplevelseindustrin.
Och så letar han och hustrun större lägenhet, helst på Lilla Essingen, eller en skrivlya i närheten.
