Dagens scen går ut på att Mikael Blomkvist, spelad av skådespelaren med det snarlika namnet Michael Nyqvist, ska gå igenom Lisbeth Salanders post för att på så sätt få reda på adressen till hennes lägenhet.
Foto: JUREK HOLZER
Inspelningsledare Kerstin Sundberg inleder med att läxa upp resten av filmteamet. Föregående arbetsdag lyssnade ingen på hennes instruktioner i walkie-talkien, och nu kräver hon rättning i leden.
–Jag känner mig osynlig, säger hon, vilket är rätt svårt att tro på med tanke på hennes utstrålning.
Det är fredag morgon, klockan är halv nio och det är ännu en dag på jobbet för skaparna av Flickan som lekte med elden, filmatiseringen av den andra delen i Stieg Larssons miljonsäljande deckarserie. Ett 30-tal personer är på plats utanför Mellqvists kaffebar på bullriga Hornsgatan i Stockholm.
Vid ett av borden på uteserveringen sitter Catharina Dalqvist. Hon anmälde sig som statist på en hemsida och gör sin första filminspelning, till vardags pluggar hon till makeupartist. När kameran rullar pratar hon förtroligt med Richard Stjärnborg, som hon aldrig träffat förut. Troligen kommer den spelade intimiteten lättare för honom, eftersom han är frilansande skådespelare utbildad vid Kalle Flygares teaterskola.
–Jag skulle kunna säga att jag inte tar statistjobb. Jag försöker fånga större roller. Men Stieg Larsson är väldigt spännande och Michael Nyqvist är en av mina förebilder, så det här är roligt att göra, säger Richard Stjärnberg.
Förebilden ifråga tar det själv lugnt. Förmiddagens insats består i att sitta på ett fik och öppna några brev.
–Idag är en transportdag. Vi har en spelscen i kväll, annars går jag bara till olika ställen och från olika ställen. Det är skittråkigt, haha. Det är väldigt lätt att man blir överdrivet självmedveten och tänker ”Hur går jag egentligen?” Den här killen är en spännpetter, det händer grejor hela tiden i hans huvud, säger Michael Nyqvist i en paus medan en assistent hänger på honom en varm jacka.
Det är redan andra gången han gestaltar spännpettern, Stieg Larssons fiktiva journalist Mikael Blomkvist. Den första boken, Män som hatar kvinnor, spelades in i våras och får biopremiär nästa år.
Filminspelningar, undantaget en och annan reklamfilm, har blivit en allt ovanligare syn i Stockholm. Film i Väst och andra regionala produktionscentrum har lockat bort filmskaparna från huvudstaden.
Michael Nyqvist tycker att det är spännande att spela in här, men också jobbigare. Det blir mer verkligt när han rör sig i hemtama miljöer.
–Det här är inte någon polisfilm som utspelar sig i New York eller Los Angeles. Det känns otäckt att tänka sig att det faktiskt kan ligga en krypskytt på ett tak i Vasastan. Att det är här.
Filmskaparna har ansträngt sig för att skildra just det Stockholm som Stieg Larsson beskriver. Fast de luras ändå en hel del, medger regissören Daniel Alfredson. Bergianska trädgården har fått föreställa Djurgården. Exteriören på Lisbeth Salanders lägenhet spelas in på Fiskargatan, där den också är förlagd i boken, men närbilderna på porten filmas på Lilla Erstagatan och interiören på ett tredje, hemligt ställe i en privat lägenhet.
–Vi har ansträngt oss för att hitta rätt miljöer. Det är väldigt schyst att vara i Stockholm att filma. De sista åren har det blivit mycket i Trollhättan, Luleå och Ystad. Att göra film i Stockholm har blivit unikt. Det är väldigt svårt att göra det här, varje transport är väldigt komplicerad. Men det ska synas att det är här, det här hade inte gått att göra i Trollhättan, säger Daniel Alfredson.
Daniel Alfredsson påminner om att det till och med arrangeras stadsvandringar i Stieg Larssons spår.
–Det är sällan allmänheten vet vad man ska göra när man är ute filmar. Nu har folk massa synpunkter och alla är väldigt pålästa. Man kan inte göra annat än att vara ödmjuk inför det faktumet.
Att spela in i centrala Stockholm har sina sidor. Förbipasserande stannar och fotograferar, andra förstår inte vad som pågår och cyklar rakt igenom inspelningsplatsen. En herrelös hund med uppenbart Lassiekomplex kommer plötsligt rusande och stannar mitt framför kaféentrén och skäller uppfodrande på filmteamet. Sedan syns reflektioner av den församlade presskåren i kaféets fönster. Inspelningsledare Kerstin Sundberg, nu utrustad med en ilsket tjutande megafon, tröttnar snabbt på mediebevakningen.
–Det är jobbigt med alla kameror överallt.
Åtta stycken finns på plats närmare bestämt, inräknat filmteamets egen – fyra pressfotografer och tre tv-fotografer. Plus en hord kulturreportrar. Förhandsintresset för filmerna är enormt, och den här förmiddagen tycks i ärlighetens namn mer vara en pressvisning än en filminspelning.
Enklast tänkbara scener står på dagordningen, och Michael Nyqvist ställer upp på intervjuer på löpande band i pauserna och lattjar lydigt framför kamerorna med sin bedårande cockerspanielvalp Charlie, som fått följa med.
–Då var nästa hållplats Lilla Erstagatan, ropar Kerstin Sundberg.
Filmteamet packar raskt ihop sina pinaler och beger sig till nästa Södermalmsadress. Där väntar nya utmaningar. Under två timmar ägnar sig Michael Nyqvist åt att gå in och ut genom en dörr. Journalisterna antecknar och fotograferar. Ännu en dag på jobbet.
