I den debatt som har följt efter 00-tals kritiknummer talar få om behovet av en ödmjukare litteraturkritik. Ändå är det just det behovet man slås av när man läser nämnda tidskrift. Eller rättare sagt, när man läser den klart mest lysande texten om kritik som 00-tal presenterar: ”Hur är det med kritiken?” av den franske författaren och filosofen Maurice Blanchot.

Blanchot dog 2003, 96 år gammal, efter ett liv i skymundan. Det finns överhuvudtaget knappt några fotografier av honom. Men han är en av dem som formade det sena 1900-talets syn på litteratur som något i ständig rörelse, något som alstrar frågor snarare än svar. Viktiga poststrukturalister som Jacques Derrida och Roland Barthes är svåra att tänka sig utan Blanchot. Hans livslånga vänskap med Emmanuel Levinas är också värd att notera – precis som hos denne finns hos Blanchot ett avsevärt mått av respekt och ansvarstagande inför den Andre.

Så när man stöter på honom i‑den svenska samtida kritikdebatten (texten är från 1963, översatt av Horace Engdahl), så är det som att nå fram till en glittrande oas i en ändlös öken av tungsintheter.

Blanchot är en ödmjuk läsare och han ställer de enda verkligt intressanta frågorna i sammanhanget: Varför skulle kritiken vara nödvändig? Varför skulle inte verket kunna tala själv?

Det är frågor som alla kritiker borde förhålla sig till, alltid. För Blanchot synes den sanna kritikern vara just en person som vill uppnå att verket ska ”kunna tala själv”. Han använder en bild av Martin Heidegger som är både vacker och tydlig: dikten är en klocka upphängd i tomma luften. En okänslig stöt förmår att skaka klockan ”harmoniskt ända till missljud”, men ett lätt snöfall kan få klockan att vibrera. Och där har vi kanske kritikern, en smula snö, vars lätta beröring får dikten att träda fram, innan den smälter bort.

Den kritiska texten har alltså som sin främsta uppgift att dra sig undan. När den gör det, men först då, kan den litterära texten starta sitt viktigaste värv, att föra läsaren vilse.

Så visst, Blanchot tyckte nog att kritiken var nödvändig, men han erkänner egentligen bara dess förmåga att vara ”ingenting”.

Man kan bli lite yr i skallen av denna karusell av negationer, men tar man Blanchot på allvar – och det bör man göra – blir skrivandet av kritik en sysselsättning som hela tiden ifrågasätter sig själv och därmed intar en ödmjuk hållning inför sitt objekt och inför omvärldens bristande intresse för sin verksamhet.

Jag kan sakna den hållningen idag, när det mediala varumärkestänkandet har huggit sig långt in kultursidesdjungeln. Idag används ofta litteraturen som ett medel för kritiken att diskutera helt andra saker – framför allt inom de politiska och religiösa sfärerna.

Det får den såklart göra – det här är sannerligen inget område för förbud – men litteraturen riskeras alltid att tömmas på sin mångtydighet när den ska ställas i det samtida samtalets tjänst.

Det här kan man faktiskt säga utan att förringa kritikens ansvar för det som sker runt omkring oss. Problemet är bara att när kritiken ställer sig framför verket och gastar så ser vi inte det verkligt intressanta – konstens spegling av vår tid. Där finns samtiden, i en gestaltning av det förflutna, nyss eller sedan länge försvunnet. Att skymma den gestaltningen, eller tillrättavisa den, också en populär kritikersport, saknar relevans. Att starta ett samtal om den, och här kan man ta ut svängarna, tro inget annat, och sedan kliva undan för att lyssna, är både svårare och viktigare.

Andreas Harbsmeier menar i00-tal att ”litteraturkritiken har förlorat sin tidigare centrala plats i samhällsdebatten”. Kan så vara, men det beror inte på att den är mindre välformulerad idag än tidigare, snarare på att den har slutat att lyssna.

Aase Berg, poet och kritiker i Expressen, är en av de få som vågar ifrågasätta sin egen verksamhet i 00-talsnumret:

Att vara kritiker är att sitta mitt i oron över att det kanske faktiskt inte, på ett djupare plan än den rena konsumentupplysningen, finns någon mening med det man gör.

Igen, insikten om att meningslösheten lurar bakom hörnet, borde vara kritikerns livsluft. Att få ett betydelsefullt litterärt verk att träda fram i all sin mångstämmighet är en möjlighet att, åtminstone för ett kort och lyckligt men snabbt förbirusande ögonblick, skapa mening.

Men trots den möjligheten, slipper vi dessvärre aldrig undan den smärtsamma insikten att många människor lever meningsfulla liv utan att läsa en endaste bok. Olof Lagercrantz, en ödmjuk läsare, sannerligen, skriver i sin fina ”Om konsten att läsa och skriva” om Håkan Ljung, en god vän som var fiskuppköpare i‑Finland. Han var en fantasifull man som tog livet på stort allvar och ställde upp för alla som behövde hjälp, men han skulle aldrig komma på tanken att läsa ett påhittat verk.

Lagercrantz vill inte avråda folk från att läsa, bedyrar han, men menar att en människa kan utveckla en rik personlighet även utan böcker. Och han tillägger: ”Man bör också komma ihåg att de, som predikar läsandets välgörande inflytande, talar i egen sak.”