Herta Müller är en mycket värdig Nobelpristagare. Hennes romankonst har de två särdrag som utmärker de stora författarskapen – ett egensinnigt språk och ett existentiellt innehåll.
Den blodiga europeiska 1900-talshistorien har fött många författarskap. Herta Müllers tillhör tveklöst de främsta. Inte för att hon ägnar sitt skrivande åt ett tydligt budskap, utan för att hon låter den europeiska erfarenheten ta plats i sitt språk. Det är inte ett självklart flöde som sköljer över läsaren, men när man väl har låtit sig drabbas är man fast. Herta Müllers språkliga värld liknar ingen annans – det är hennes största förtjänst som författare.
Hennes texter är detalj- och doftrika, oerhört exakta och obarmhärtigt vackra. I en intervju med SvD:s litteraturredaktör Kaj Schueler (19/5 2005) förklarade hon:
– Jag skriver inte för att det är viktigt utan för att det är ett problem inom mig.
– Det är inte jag som söker upp mina teman, det är de som söker upp mig.
Denna öppna och sökande strategi är förmodligen hemligheten bakom lystern i hennes verk. Att hon skriver om sin uppväxt i Rumänien under Ceauşescus diktatur, där hon tillhörde en tysktalande och förföljd minoritet med en far som var SS-soldat, är viktigt och knyter henne till en mäktig europeisk berättartradition.
Men det är i det språkliga arbetet hennes texter lyfter, där får den mänskliga erfarenheten en form som träffar läsaren hårt och obevekligt. Det gör den bland annat för att Herta Müller är medveten om språkets bräcklighet. Den fantastiska romanen Hjärtdjur inleds och avslutas till exempel med samma konstaterande: ”Om vi tiger är vi otrevliga, om vi talar är vi löjliga”. I den paradoxen skapar Herta Müller sina texter och där, just där, blir hon en självklar Nobelpristagare.
Så absolut, ett värdigt val, men jag kan ändå inte låta bli att påpeka några saker:
De europeiska språkens dominans befästs ytterligare i och med Müller. De asiatiska och arabiska språkområdena står verkligen på tur.
Poesin har inte fått ett pris sedan 1996 (Wislawa Szymborska). Det är faktiskt märkligt.
Finns det en läcka i Akademien? Herta Müllers ras på oddslistorna gjorde att ingen blev förvånad när ständige sekreteraren Peter Englund avslöjade vinnaren. Likadant var det ifjol med Le Clézio.
Tre lästips:
1. Hjärtdjur (översättning: Karin Löfdahl): en intensiv och gripande berättelse om fyra vänner som försöker överleva ett totalitärt förtryck.
2. Redan då var räven jägare (översättning: Karin Löfdahl): en inträngande skildring av diktaturens Rumänien och dess sönderfall, här ur den unga lärarinnan Adinas perspektiv.
3. Atemschaukel: den senaste boken. Jag har inte läst den men den kommer på svenska i vår och jag hörde Herta Müller berätta om den på bokmässan förra året. Martin Lagerholms recension av den tyska originalutgåvan i SvD den 19/9 lovar gott.
