Att sätta ord på skeenden och ge namn åt företeelser i tiden är som bekant inte alltid helt enkelt. Den egna synen på världen, den egna sanningen, är någonstans alltid subjektiv. Ofta ser vi det vi väljer att se, och det som bekräftar det egna ställningstagandet är alltid lättare att ta till sig, vilket i längden leder till ytterligare befästande av de ursprungliga åsikterna. För, ärligt talat, hur ofta tar vi strid med vår egen sanning och hur ofta ger vi oss själva kritiska utmaningar i fråga om livssyn och värderingar? Läsningen av Elisabet Hermodssons essäbok Synvända idag ledde in på många tankar kring frågan om hur vi väljer att definiera och värdebestämma vår omgivning och samtid. Delvis på grund av att Hermodsson på flera ställen ställer intressanta och högst relevanta frågor, men också på grund av att hon på lika många ställen själv besvarar frågorna på ett sätt som jag ibland upplever som både kategoriskt och generaliserande.

Boken följer det vetenskapskritiska spår som Hermodsson tidigare trampat upp med böcker som ”Rit och revolution” 1968, ”Synvända” 1975 och ”…  där världen blir till” 2000. Den nya bokens 15 bidrag sträcker sig från 1995 till 2007. Redan i inledningen möter läsaren prov på Hermodssons åsiktsstarka uttryckssätt, när populärkulturens ökade plats och inflytande de senaste tio till femton åren definieras som ”förytligande och värdenivellering”.

Ett tillstånd av delvis medhåll och delvis protest infinner sig, ett tillstånd som jag sedan befinner mig i genom stora delar av läsningen. Ibland vill jag bara protestera, som vid läsningen av texten ”Myternas bottnar”, där en berättelse om Elin Wägners brevväxling med Emilia Fogelklou och de två kvinnornas upprördhet inför Aiskylos ”Orestien” bildar ingång till Hermodssons definition av IVF, in vitro fertilisering, som en ”infernalisk teknik” som ”kan manipulera fram ett nära förverkligande av en tusenårig patriarkal dröm om total makt över naturen”. En formulering som snarare lägger sig i vägen för, än uppmuntrar till, konstruktiv diskussion och problematisering.

Hon återkommer dock till ”Orestien” i texten ”Det tillåtna modermordet − om den antika Orestesmyten”, en personlig läsning av de antika dramerna där Bachofens moderrättsteorier används som raster. Den texten, tillsammans med de två essäer som avhandlar Simone Weil och Harry Martinson är, enligt min bedömning, bokens bästa bidrag där Hermodssons personliga tilltal kommer till sin rätt.

Elisabet Hermodsson är tydlig med, och står för, sin livshållning och sin grundsyn på samhället, teknifieringen, vetenskapen, naturen och kvinnan, vilket i sig är en tilltalande egenskap. Hennes starka åsikter och tydliga ställningstaganden hade dock tjänat på att inte fullt lika ofta framställas med sanningsanspråk.