Han visste precis hur det skulle bli. Först skulle han bli faderlös. Hans pappa, den kände läkaren, skulle knalldö i någon av alla de sjukdomar han alltför ofta trodde sig ha drabbats av medan hans mamma sakta skulle glida bort. Sitta där på en geriatrisk avdelning och bli kammad av sina närmaste, detta hon så ofta talade om.
Verkligheten sprängde allas föreställningar.
I september 2006 kände Mona Britton den första smärtan i ena sidan. Tre månader senare var hon borta. Döden blev ingen bundsförvant, den var fylld av helvetisk smärta, kaos och ångest. Allt detta som hennes son Claes Britton beskriver i sin bok Min mamma är död.
Recensionerna, åtminstone de flesta, har varit positiva och redan börjar läsarbreven droppa in. Vid hans köksbord på Gärdet, i samma hus där hans mamma bodde några trappor ner, börjar jag ändå med en försiktig protest. Säger att för mig var det inte, åtminstone inte primärt, en bok om en kvinna som dör – utan om en medelålders mans fasa för att förlora sin mamma. Som en chockad liten pojke gråter han vid hennes insjunkna bröst. Innan navelsträngen slutgiltigt brister.
Jag tror han ska protestera, kanske till och med bli sur, men Claes Britton nickar så hårsvallet böljar.
–Du har rätt. Till hundra procent. Boken beskriver min historia, mina reaktioner. Du har det redan i titeln Min mamma är död. Jag har aldrig varit något vidare på det här med att bli vuxen.
Redan första sommaren efter mammans död började han skriva på en bok. Orden räckte till en dryg sida, sedan var det stopp. Sommaren efter åkte han, trött och bakfull, förbi Skogskyrkogården, gick upp till sin mammas grav, avgav ett skriftligt löfte på lappen han stack in bakom några blommor att han skulle skriva en bok om hennes död. Sen åkte han hem och gjorde det, nästan som i ett rus. Utan stöd av anteckningar eller dagboksblad.
–Jag har alltid haft minne för exakta formuleringar när det gäller sånt som är viktigt.
Men låt oss ta det från början. Det är på sensommaren 2006 som Mona Britton känner de första smärtorna av det som visar sig vara en tumör i lungsäcken. Hon, själv professor i invärtesmedicin, inser omedelbart situationens allvar även om diagnosen dröjer.
–Hon ringde och bad mig hjälpa Lasse, hennes man, bära ett bord till förrådet. När hon öppnade dörren var hennes blick bekymrad, jag såg att hon gråtit och hon berättade att hon först trott att hon slagit en golfbag i sidan. Men smärtan hade inte gett med sig utan tilltagit, hon var andfådd, svettades på nätterna. Från den stunden var mamma och min oro för henne det centrala i mitt liv.
Nedstigningen till helvetet går i snubblande, hissnande fart. Redan efter första läkarbesöket förutspår Mona Britton att hon har lungcancer, beskedet chockar hennes äldste son och i boken berättar han, avskalat intill nakenhet, om reaktionerna som följer. Hur hans gamla skuldkänslor vaknar för att han inte träffat sin mamma så ofta som hon velat. Alla gånger hon gråtit för att han inte haft tid – eller lust.
Det låter som hon var ganska kravfull, också?
–Absolut. Hon ville ha koll på mig, vilket kan höra ihop med att jag var rätt strulig som ung. Då var det mamma som fanns där. Jag är glad att jag inte uppfostrades enbart av pappa, det hade kunnat bli riktigt stökigt.
–Men mamma hade också ett självömkande drag, slutade aldrig tala om sin tragiska barndom, att hennes pappa drack och vad det innebar för familjen. Eller att pappa lämnade henne, en skilsmässa som hon egentligen aldrig kom över. Trots att hon bara något år efteråt mötte en ny man, Lasse, som hon egentligen passade mycket bättre ihop med.
Det var Claes som stöttade sin mamma efter föräldrarnas skilsmässa. Och det var hon som följde med på oändliga promenader när han inte ensam orkade med sina återkommande depressioner, de som bottnade i – fast det har han insett först nu – den dödsångest han haft sedan barndomen.
Vilka känslor överrumplade dig mest när din mamma blev sjuk?
–Alla. Framför allt var det intensiteten, att min ångest, rädsla och förtvivlan slog ut allt annat i livet. Det kändes som botten efter botten brast under mig. Samma höst dog Alice, vår älskade katt. Sorgen efter henne förstärkte allt som hände med mamma.
Tomrummet efter Alice fylldes med två nya siameskatter. En av dem, måhända är det Morris, har parkerat sig i mitt anteckningsblock. Sitter kvar när jag försöker skriva ner den känsla av skönhet, innerlighet, som Claes Britton också upplevde under sin mammas döende. Samtalet de hade. Som den natten hon sa att han inte skulle förebrå sig varken några försummelser eller livsval.
–Det var ett djup jag aldrig tidigare känt. Som att stiga ner i min egen själ – och i hennes.
Han drar fingrarna genom håret, verkar inte för ett ögonblick rädd för att framstå som sentimental. Eller patetisk. Om det är något Claes Britton lärt genom sitt skrivande – han började som journalist innan han, tillsammans med sin hustru Christina, startade ett kommunikationsföretag – är att ju mer personliga vi vågar vara desto mer allmängiltigt blir det vi berättar.
–Att mammas död drabbade mig så hårt hör förmodligen också ihop med att Christina och jag inte fått några barn. Bandet bakåt kapades och några band framåt finns inte. På ett djupare plan blev jag helt ensam.
Du har en pappa också, Sven Britton. I boken skildras han, minst sagt, som både förfärlig – och härlig.
–Jag vet, men det är sån han är. Pappa och jag är väldigt lika varandra och har alltid haft en nära relation. Ingen av oss skäms för våra sämre sidor. När jag frågade om han ville läsa manus sa han nej. Det var roligare, tyckte han, att läsa boken när den var klar. Då blev han överförtjust.
Mona Britton styrde sitt liv in i det sista. Det var hon själv som utsåg Ulla Zachrisson, överläkare på den palliativa kliniken vid Stockholms sjukhem, till det Claes Britton kallar ”dödsmorska”.
–Precis som vi behöver barnmorskor som lotsar oss in i livet behöver vi någon som hjälper oss ut. Ulla hade en gång haft min mamma som mentor, hon hade hennes förtroende. Redan första gången vi träffades på en anhörigträff uppfattade jag Ulla som rent magisk. När jag började skriva min bok kändes det helt rätt att hon skulle vara med. Det var så många frågor jag ville gå till botten med.
Mona Britton dog i mesoteliom, den tumörform som räknas till de mest smärtsamma, den 2 december 2006 på Stockholms sjukhem. 67 år gammal. Claes fanns bredvid, liksom Lasse, mammans man. Då hade hon flera dagar fått det som på läkarspråk kallas lindrande sedering, det vill säga narkos. På egen begäran. För att slippa de outhärdliga smärtor som inte ens morfinet rådde på. Men också, förmodligen, för att hon inte ville, orkade, ta farväl av sina närmaste.
–Enligt Ulla, som har 25 års erfarenhet av döende människor, är ett sådant avsked nästan ofattbart svårt, rent psykiskt.
Han kom susande på cykel nerför Götgatsbacken när mobiltelefonen ringde, stod vid Slussen när han fick beskedet att hans mamma bett om narkos. I det ögonblicket förstod han att hon var förlorad, borta.
–Samtidigt är jag väldigt glad att hon tog det beslutet. Redan långt tidigare hade hon en gång bett mig gå, hon nästan skrek att hon inte orkade bära allas sorger längre. På vägen ut hörde jag henne gråta: Nu går jag in i min tomma värld.
Och efteråt, när din mamma var död …?
–… då kände jag en enorm lättnad över att hon slapp lida mer. Just då var jag inne i en enormt arbetspressad period vilket också hjälpte. Sorgen blev inte så tung som jag hade trott, inte från början.
Kanske kan man säga att han skrivit sig in i förlusten, genom boken bättre förstått vad som verkligen hände. Den andra reaktionen kom nästan omedelbart – som en gåva.
–Min dödsångest försvann. Den har i alla fall lättat påtagligt efter mammas död. Dessutom har jag större förmåga att njuta av småsaker. Som att cykla hem efter jobbet, laga middag och se på tv.
Och så slipper du dåligt samvete eftersom din mamma inte längre sitter fyra trappor ner och väntar på besök?
–Ja, det elementet finns med. Att hennes död innebar en viss lättnad – även att jag saknar henne oerhört. Jag kan se en kvinna komma cyklande här nedanför med hjälm och plötsligt hugger det till: mamma.
Efter Mona Brittons död fortsatte Claes Britton att träffa Ulla Zachrisson. En sammanfattning av deras samtal utgör en viktig del av boken.
–Ulla har lärt mig så mycket. Som att vi dör som vi har levat, har kvar våra personligheter in i det sista. Vissa drag, våra mest grundläggande, kan till och med förstärkas. Den som varit lugn i livet möter oftast döden med större lugn än den som alltid varit orolig, rastlös.
–Samtidigt är det få, mindre än en på hundra enligt Ulla, som inte drabbas av dödsångest. Och det är inte ovanligt att den accelererar genom de anhöriga.
I sin bok skriver Claes Britton att det mest ovärdiga han kan tänka sig är när människor tillåter den egna ångesten och skräcken, ”alltså den råa egoismen”, att ta överhanden i deras omsorger om döende anhöriga.
Men du själv då, som ständigt grät vid din mammas bröst?
–Det är inte sant. Det hände bara några få gånger. Annars försökte jag lägga band på mig.
… utom när allt brast och du söp dig full?
–Det hände också bara vid några få, speciella, tillfällen. För övrigt bestämde jag mig för att dricka ytterst måttligt. Jag ville vara skärpt. Och jag orkade inte med några bakfyllor.
Hans bok hamnar mitt i debatten om svårt sjuka människor ska ha rätt till aktiv dödshjälp. Ulla Zachrisson, Claes Brittons samtalspartner, är definitivt emot. Hon ser som sin uppgift att lindra döende människors plågor, bringa ordning i kaos och förvirrig. Inte att agera bödel.
–Från början kunde jag inte se någon större skillnad mellan aktiv dödshjälp och den passiva hjälp som jag tyckte att mamma fick. Men ju mer Ulla och jag talat om det, desto bättre förstår jag henne. Gränsdragningarna kan bli svåra – och det en sjuk människa definierar som livskvalitet kan förändras. Det sista som överger oss är hoppet.
Morris jamar sorgset från mitt anteckningsblock, sträcker sig mot Claes bok som ligger på köksbordet. Under sin livstid sa Mona Britton att ingen fick skriva om hennes barndom.
Nu har du trotsat hennes vilja. Vad tror du hon skulle ha sagt?
–Flera av hennes gamla kolleger och vänner har garanterat mig att hon skulle ha älskat min bok. Jag vill tro att de har rätt.
