Göran Greider syns och hörs praktiskt taget över allt. Han är chefredaktör på Dala- Demokraten, skriver regelbundet i Dagens Nyheter och Aftonbladet samt i diverse tidskrifter. Han syns i Babel, och pratar i morgonsoffor och i radio (han har till och med publicerat en dikt på Newsmill). Som ett flugpapper drar han till sig alla medier – snart är väl endast Svenska Dagbladet en Greiderfri zon.

Orden tycks komma lätt för honom. Han kan leverera en åsikt medan vi andra fortfarande tänker efter. Som en ståndpunkternas pansarvagn rullar han fram i det 2000-tal som han själv liknar vid ”ett slags krigstid: terrordåd, krig, inskränkningar av medborgerliga fri- och rättigheter, våldsamt tilltagande medialisering”.

Det har under det senaste årtiondet helt enkelt blivit för mycket av den expansive Greider och det manifesteras (naturligtvis ofrivilligt) nu med den 376 sidor tjocka klippboken ”Vi kan inte ha det så här. Litteratur och politik 2001–2012” på förlaget Karneval (normalt utkommer han på Bonniers, Ordfront och en del andra mindre förlag). Även om Greider har försökt tematisera boken så är det ofrånkomligt att många tidningsartiklar har en karaktär av dagslända och inte nödvändigtvis mår bra av att publiceras igen flera år senare.

Han är en samtidskommentator som använder sig av skönlitteraturen lika mycket som direkt polemik och debattlusta. En diktbit kan bli en snabbskiss av ett skeende, som glädjestrofen i bokens förord när François Hollande vann det franska presidentvalet. Utgångspunkten är ofta kunskapssökande och ämnesvalen har bredd, medan slutsatserna nästan alltid styrs av en förutsägbar socialistisk retorik. Det blir därför tjatigt och ibland svårt att ta på allvar, som till exempel när han i en artikel om Ernst Jünger försöker koppla dennes konservativa idévärld till Breivik, eller när han skriver om USA, 11 september och krigen.

Det är däremot lättare att uppskatta Greider som litteraturkritiker och hans idé om att kritiken i högre grad ska ”snudda vid den politiska samtiden”. Hans skriver också tankeväckande om hur den klassiska, svenska arbetarlitteraturen ”ekar vidare, svagt eller tydligt” i de senaste årens romaner av till exempel Susanna Alakoski, Åsa Linderborg och Kristian Lundberg. Men å andra sidan, skriver han, ”tror jag inte att litteraturen någonsin mer kommer att vara lika explosiv som under låt oss säga första halvan av 1900-talet”.

De texter som är roligast att läsa är de som inte publicerats i dagspress, där finner man en något mer avspänd författare. Kanske för att scenen är mindre och publiken en annan.

En av de finare texterna i boken är hämtad från Arbetaren och handlar om ett besök på Kungliga Biblioteket. Den är skriven med en kärlek som skärper iakttagelsen både av hemkänsla och av främlingskap. Jag kan bara inte låta bli att citera avslutningen: ”Livligast är de pensionerade, litet överåriga KB-besökarna, de som slutat på universiteten och kultursidorna och kanske bara forskar i något för sitt nöjes skull. De ser fria ut.”

Kaj Schueler är kulturchef på Svenska Dagbladet.