”Berätta inte en tråkig historia även om den är sann. Hitta på något!”

”Det handlar inte om att ge människor vad de vill ha, utan vad de ännu inte vet att de vill ha!”

”För mycket god smak kan vara urtråkigt!”

Diana Vreeland visste alltid hur hon skulle formulera sig. Igår var det 23 år sedan en av världens mest omtalade modepersonligheter hängde in sitt sista plagg.

Den 22 augusti 1989 somnade hon in i sitt hem på Park Avenue i New York. Den status som hon byggde upp under sina nästan 60 år i modevärlden har dock inte förlorat sin styrka – tvärtom. Hösten 2012 handlar mycket om Diana Vreeland.

Modemagasinens septembernummer är alla fyllda av reportage om henne och modehuset Lanvin låter hylla henne i sin senaste reklamkampanj. Anledningen är att det i slutet av september äntligen är dags för ”Diana Vreeland: The eye has to travel” att visas på biografdukarna. Dokumentären, som är gjord av Lisa Immordino Vreeland, gift med ett av modelegendens barnbarn, hade sin premiär förra året på Venedigs filmfestival och har sedan dess fått modeälskare världen över att otåligt bläddra bland bioannonserna.

Hon föddes 1903 i Paris och efter att ha blivit handplockad av den berömda Carmel Snow inledde Diana Vreeland 1936 en karriär som krönikör och sedermera moderedaktör på Harper’s Bazaar i New York. 1963 blev hon chefredaktör på Vogue, och när hon åtta år senare fick sparken därifrån blev hon kurator för modeutställningarna på Metropolitan museum of art. Med facit i hand – 40 år senare – har just museets modeutställningar blivit deras stora publiksuccéer.

Diana Vreeland gav oss mycket riktigt vad vi inte visste att vi ville ha. Under sitt liv hann hon uppleva två världskrig, la belle epoque, jazzeran, depressionen, kalla kriget, ungdomskulturens födelse, det vilda 1960-talet, diskoeran på Studio 54 och 1980-talets yuppietrend. De tvära kasten var många, men Vreeland förlorade aldrig sin nyfikenhet. I en videointervju förklarar den 70-åriga modelegenden plötsligt ”I just love skateboarding” med sin karaktäristiskt mörka röst och brittiska accent.

Men Diana Vreeland var inte bara en excentriker i det offentliga, hon var en revolutionär. Tack vare henne förvandlades modejournalistik från att vara en angelägenhet av, med och för societetsdamer till att rikta sig till alla kvinnor. Vreelands vision var att kvinnor skulle våga sticka ut och bära plagg som passade deras vardagliga liv. Iförd skor som alltid putsades också på sulan ledde Diana Vreeland sina egna parallella steg till frigörelsen. Hon hade ett skarpt öga för talanger, vare sig det handlade om modeller, rockstjärnor eller fotografer.

Men framför allt hade Vreeland en osviklig känsla för att inte bara kunna se samtiden, utan också framtiden i mode. ”You can even see the approaching revolution in clothes”, säger hon i dokumentärfilmen.

Aldrig saknar jag henne så mycket som när den svenska konsttidskriften Mums i sitt nya nummer väljer mordet på Olof Palme som inspirationskälla till ett modereportage. Vad hade Diana Vreeland sagt om det? Det enda jag vet är att det hade varit något giftigt.

Kristin Lundell är kritiker och krönikör i Svenska Dagbladet.