Jag sitter på min balkong och tittar på regntunga moln. Staden sträcker ut sig nedanför mig som en påminnelse om allt som finns att göra, men som kan skjutas på framtiden. Jag trivs på balkongen. Fick jag bara hugga ner några träd skulle utsikten över Stockholm vara magnifik.

De senaste veckorna har några medarbetare i kulturdelen skrivit om ”sommarplågor”. En serie lite på tvärs, där den personliga berättelsen har haft igenkännandets behag.

Det är inspirerande när företeelser, vanor eller attityder som tas för givna på detta sätt blir ifrågasatta. Det fick mig också att börja tänka på ett utanförskap som följt mig sedan barndomen: lantstället. Den där stugan, torpet eller släktgården som ”alla” åker till på sommaren – den ligger i skärgården, på Gotland eller Öland, i Strömstad eller på Österlen, i Jämtland och i Hälsingland… Ofta med utedass, alltid i naturskön miljö.

Att åka till landet är en gammal svensk tradition, alltsedan kungar och aristokrater hade sommarslott, alltsedan Stockholms borgarklass byggde sommarhus på Stora Essingen. Att åka till landet är en tradition som har fortsatt under den expansiva efterkrigstiden till våra dagar.

Jag växte upp i en av dessa moderna stockholmska närförorter, där jämlikheten manifesterades av att lägenheterna var ungefär lika små. Där bodde på 50- och 60-talen arbetare och tjänstemän varav många hade sina rötter på landsbygden. Banden till ursprunget bevarades genom somrar på landet.

Som invandrarbarn utan självklart rotsystem i den svenska myllan stod jag utanför detta. Det hände att jag fick följa med en kompis på landet. Jag var gäst, men lyckades aldrig riktigt trivas. Landet har sina ritualer, alltifrån lekar och spel, vattenliv, ett naturligt förhållande till naturen, maten (sirapslimpa och filmjölk) till att göra ingenting. Jag lyckades aldrig knäcka den sociala koden eller känna mig bekväm i naturmiljön och det har följt mig upp i vuxenåldern.

Jag har en vän, som bor på landet året om, men beroendet av barndomens skärgårdsö är både kroppsligt och mentalt. På våren och sommaren måste hon dit. Jag har aldrig förstått det.

Vid den här tiden på året då vänner säger ”kom hit!” har jag, med nyvunnen insikt, alltid undanflykter. Jag blir rastlös på landet, trivs inte som jag borde och känner mig handfallen (för att inte tala om de gånger som jag varit på segelbåt).

Häromdagen frågade jag min gamle far varför vi aldrig hade lantställe eller som familj vistades på landet. Mina föräldrar gillade ju skogen och bergen. Men inte naturen i sig, säger han nu, det var vandrandet som attraherade. Så var det därför vi inte hade lantställe, frågar jag vidare: ”Nej”, svarar han, ”vi judiska emigranter tyckte inte om sådana där fasta grejer. Det var också svårt för oss att köpa villan vi flyttade till i början av 60-talet. Det är svårare att fly om man har fast egendom.” Plötsligt vill jag protestera. Min uppväxt var ju trygg och stabil, denna oro har jag inget minne av: ”Var det verkligen så, för mamma och dig?” ”Absolut”, svarar han.

Det är uppenbarligen varken lätt att bryta en tradition eller bli en del av en annan. Jag kommer nog alltid att förbli en vilsen gäst på landet.