Under alla år i Sverige har Mauricio Rojas hävdat sin kulturella särart. Samtidigt har han insett risken att inte utdefiniera sig som alltför främmande. ”Det finns också jättemycket i Sverige som jag uppskattar: Kompromisserna, allt som är lagom, nedtonat och tråkigt.”
Mauricio Rojas börjar med att ursäkta sitt arbetsrum. Eftersom han varit folkpartistisk riksdagsman så kort tid fick han ta det rum som fanns kvar. Han säger att det är litet och fult. Nu skyndar han före mig i en korridor, läser högt ur dagens brevskörd, konstaterar belåtet att här är ytterligare en som vill tacka för att han vågar tala klartext om integrationsproblemen.
Ute skiner en kall sol. Runt Mauricio Rojas råder stormvarning.
För även om det är sant som han säger, att 90 procent av den senaste veckans brev och mejl är positiva till den integrationspolitik som han just presenterat så kvarstår faktum: Folkpartiets förslag om skärpta regler för utländska brottslingar har också mött förödande kritik. Till och med inom det egna partiet. ”Det utmanar en av liberalismens mest fundamentala principer; att inte göra skillnad på folk och folk”, säger hans korridorgranne Birgitta Ohlsson. Bengt Westerberg är kritisk till förslagets brist på ”individuella hänsyn” – och kristdemokraternas Juan Fonseca vill inte samarbeta om den linje som han kallar ”högerpopulistisk”.
Partiledare Leijonborg har ännu inte sagt någonting. Så småningom måste jag fråga hur hans tystnad ska tolkas.
Själv sammanfattar Mauricio Rojas tonläget som ociviliserat.
– Det är helt okej att vara emot våra förslag. De kan säkerligen förbättras, kanske till och med skrotas. Men om man stämplar mig som rasist blir det slut på samtalet. Då har man passerat en gräns.
Han stryker handen över håret, bekymrat. Snart kommer han att hålla ett långt, och svåravbrutet, förklaringstal men först måste vi snabbrepetera vad bråket handlar om: Förra veckan presenterade folkpartiets integrationsgrupp, som leds av Rojas, sin rapport ”Bryt utanförskapet”. Bland de 25 punkterna finns förslaget att den utländske medborgare som dömts till mer än två års fängelse ska utvisas. Samma automatiska utvisningskrav gäller för den som dömts till fängelsestraff för tredje gången, oavsett vad det handlar om.
Vissa brott, som hedersmord och könsstympning, ska leda till att man aldrig får återvända till Sverige.
Mauricio Rojas talar sakta nu, poängterar att det handlar om dem som inte har svenskt medborgarskap – och att kraven i grunden gynnar invandrare.
– Inget annat parti kommer i närheten av vår öppenhet när det gäller flykting- och invandringspolitik. Vi vill ta emot ännu fler – och ge amnesti åt apatiska barn och gömda flyktingar. Där är socialdemokraterna definitivt mer restriktiva. Men för att kunna värna om denna öppenhet måste vi ta ansvar för att integrationen fungerar, att Sverige fungerar.
Varför har ni blivit så missförstådda, till och med internt, om ert budskap är så glasklart och tydligt?
– Det finns en vilja att missförstå.
Varför då? Vad vinner folkpartiet på interna strider?
Nja, riktigt så är det väl inte. För visst har något hänt, rent partistrategiskt. Mauricio Rojas hänvisar till den nya krav- och ansvarslinje som man slagit in på – och som några partivänner ogillar.
– Men våra förslag strider inte mot den liberala grundidén. Snarare utgår de från något som är väldigt viktigt för oss liberaler; att vi tar ansvar för den frihet och öppenhet som vi vill åstadkomma.
Frihet kostar, summerar Rojas. Och vågar påstå att folkpartiet tidigare haft en rätt så naiv hållning.
Vem var naiv – Bengt Westerberg?
– Jag säger inte att just han var naiv. Men den linjen fanns.
Men kan vi inte enas om att ni har kommunikationsproblem om så många missuppfattat vad ni egentligen vill göra?
Mauricio Rojas skakar på huvudet. Många har förstått, säger han. Och de är positiva. Inte minst invandrare, som drabbas av både stigmatiseringen och våldet, uppskattar att det dras en linje mellan de som sköter sig och de som inte gör det.
– Andra har bestämt sig för att vi har onda avsikter, att vi vill driva partiet mot en ny riktning.
Men det sista stämmer väl. Ni förespråkar ju en hårdare linje när det gäller integrationspolitiken?
– Det är en tolkningsfråga. Det som är hårt mot kriminella är mjukt mot offren. Det som bekämpar bidragsberoende och öppnar vägen för arbete är varmt mot människor. Här i Sverige finns föreställningen att man är mjuk och människovänlig om man blundar för de problem som finns. Konsekvensen drabbar i första hand invandrarna. Bor du i Bergsjön i Göteborg löper du fem gånger högre risk att bli rånad än om du bor någon annanstans.
Men är det inte mer konstruktivt att sätta in förebyggande åtgärder, att hjälpa familjer i kris, än att utvisa männen när allt gått åt skogen?
– Jo, du har helt rätt. Många av våra förslag handlar därför om möjligheten till arbete och kampen mot utanförskap. Allt detta vill vi avsätta mer pengar till. Men den enskilda personen har också ett ansvar. Det finns brott. Och det finns lagar och påföljder. Vårt förslag går ut på att tydliggöra och skärpa utvisningspåföljden.
Han sitter bakåtlutad i stolen nu, poängterar det som försvann i den senaste veckans turbulens: Att utländska medborgare även i framtiden ska ha självklar rätt att överklaga verkställigheten av en utvisning på grund av till exempel familjeskäl eller för att man riskerar att bli torterad i sitt hemland.
– Det har vi sagt hela tiden. Att när det gäller verkställigheten måste man ta hänsyn till humanitetens principer och gällande konventioner. Den som inte ens orkat läsa sammanfattningen till vår rapport borde vara försiktigare i sin kritik.
Han suckar högt, också inför frågan hur folkpartiet ska hantera de främlingsfientliga sympatisörer som nu anat nya bundsförvanter. Han säger att det är mycket enkelt. I alla sammanhang poängterar han att partiets grundläggande mål är att bli ännu öppnare mot invandrare och flyktingar.
– Det tror jag inte någon främlingsfientlig gillar.
Bert Karlsson har redan jublat för att ni, enligt hans uppfattning, dammat av gamla Ny demokrati-krav:
– Det har vi alltså inte gjort. Bengt Westerberg gjorde självklart rätt när han vägrade sitta i samma soffa som Ny Demokrati valnatten 1991. Jag har själv avböjt att debattera med Ian Wachtmeister i tv. Det här är ingen show, ingen kul grej. För mig handlar det om att värna om det land som en gång tog emot mig. Då var vi flyktingar och invandrare ett oskrivet blad. Nu är bladet fullskrivet med en massa negativa saker. Det är det bladet jag vill skriva om.
Telefonen på hans skrivbord ringer oavbrutet. Smått skamset erkänner Mauricio Rojas att han inte kan stänga av den, han är för oteknisk. Trots att han som nyanländ till Sverige, då på 1970-talet, började sin yrkesbana som verkstadsmaskinreparatör, efter att han varit städare på Epa i Uppsala. Han flydde Pinochets Chile, kom till ett land där det fanns arbete – och där chilenska flyktingar inte sågs som invandrare. Snarare uppfattades de som exotiska inslag.
– Villkoren har förändrats. Om jag kommit hit i dag, som 55-åring, hade jag i bästa fall fått köra taxi.
Hade du kunnat driva samma politiska linje om du varit svensk och inte från Chile?
– Absolut inte. Alla vi fyra i integrationsgruppen är invandrare, det är den kopplingen som gör våra argument trovärdiga. Hade jag varit svensk hade man hängt mig, utan vidare. Nu har jag bara blivit lite hängd.
I kritiken mot Mauricio Rojas återfinns hans politiska rörlighet. Som ung var han revolutionär marxist, på 90-talet lierade han sig med moderaterna, nu är han folkpartist.
Frågan vilket parti han skulle kunna tillhöra om vi träffas om fem år avfärdar han, högröstat: Så går det inte till. Liberal har han varit i 25 år, sedan han gjorde upp med marxismen. Däremot har han aldrig röstat på moderaterna, eller haft en tanke att göra det. Det sa han direkt när Carl Bildt ville ha med honom som en nytänkande kraft i partiet.
Att Mauricio Rojas nu blivit medlem i folkpartiet hör ihop med uppdraget som talesman för flykting- och integrationsfrågor. Ska han göra ett bra jobb måste han kunna delta i partimöten och landsmöten.
Det handlar väl också om makt?
Jo, visserligen. Samtidigt finns många sätt att utöva makt, påminner Mauricio Rojas. Själv har han under alla år uppskattat rollen som obunden debattör och författare, en medlemsbetalande folkpartist har mindre svängrum.
– Min trovärdighet som fritt tänkande person försvinner, eller förminskas i alla fall.
Att folkpartiet nu försöker fiska röster på högerkanten – i en tid när moderaterna, åtminstone retoriskt, tycks gå mot mitten – är ett påstående som gör honom nästan kränkt. Visst kan han medge att röstfiske är en legitim sysselsättning inom varje parti. Men han vänder sig mot föreställningen att det finns en massa rasister i Sverige som bara väntar på att någon hojtar till och då, bums, lierar sig med den som hojtade.
– Min erfarenhet av svenskarna är mycket bättre än så. Det är också min erfarenhet av invandrare och flyktingar. Merparten av oss som kommit hit är hyggliga och hederliga människor som inte har lust att bli stämplade som parasiter och kriminella. Vi är trötta på den bilden, vi förtjänar ett bättre rykte. Det är därför vi fyra inom integrationsgruppen nu tar saken i egna händer för att åstadkomma en förändring.
Själv har han, just denna vecka, en viss nytta av sitt chilenska ursprung. Han är van vid höga röstlägen, skräms inte av konflikter:
– Bevisligen har jag rört vid något väsentligt. För jag har aldrig blivit så påhoppad – men heller aldrig fått så mycket stöd. Frågan är var debatten kommer att landa.
En förbeställd taxi väntar redan på gatan. Mauricio Rojas samlar ihop sina papper, säger artigt adjö och betonar – än en gång – att mest rädd är han för att stämplas som ”en främlingsfientlig typ med onda avsikter.”
– Då har jag förlorat. Inte bara politiskt utan också som människa.
Och Lars Leijonborg då? Varför har han ännu inte kommenterat det förslag som hans egen integrationsgrupp lagt fram? Mauricio Rojas har inte frågat.
– Det här är en process som måste få sin gång och jag vill inte pressa någon att på en gång ta ställning.
Så enkelt var alltså svaret. Eller så svårt.
