I ridbyxor och ridskor kommer skådespelerskorna Lotta Tejle och Ann Petrén ut på stallbacken som badar i strålande sol. De känner sig hemma här på Ågesta gård i södra Stockholm. Anns dotter har ridit här och Lotta rider varje söndag med ridskolans uterittsgrupp.

Vant gör Ann och Lotta i ordning hästarna de ska rida. Lotta är nöjd för hon har fått sin favorit Vera. Ann ska rida på Ewing. De bors­tar, kratsar hovarna, tränsar och sadlar på.

Lotta började rida när hon var nio år. Hon trivdes inte så bra i skolan och fann en värld på Ånestad ridskola i Linköping där hon hittade kompisar och där hon kunde ta plats och mogna utan att bli värderad. För även om också killar fanns där i stallet gjordes ingen skillnad mellan könen. Och ingen brydde sig hur man såg ut. Det var en avsexualiserad zon där det yttre inte var viktigt. På den tiden höll hästtjejerna ihop i vått och torrt och stallet var inte bara en plats för att sköta om hästar. För Lotta var det också ett kreativt center och det var i ridhuset som hon var med i sitt första teatrala uppträdande.

Ann introducerades för hästarna av sin pappa som red. När hon vid nio års ålder skickades iväg på ridläger i Värmland som drevs av en gammal ryttmästare blev hon fast.

–Mamma hade läst om lägret och frågade runt. Då fick hon höra att om man brydde sig om att barnen tvättade sig varje dag var detta ingenting för dem. Om man däremot ville ge ungarna ett äventyr var det helt rätt läger, säger Ann och berättar att hon var där varje sommar i sex år.

Barndomens spännande och äventyrliga hästminnen lever kvar och är fortfarande bra historier. Då handlade allt om hästar och stallet. Stamtavlor skrevs, de lekte häst och hade egna ryktborstar. Litteraturen var Britta och Silver, Ponnyexpressen och Jill-böckerna. Som alla hästtjejer har Ann och Lotta ramlat av för att snabbt ta sig upp i sadeln igen. Att vara rädd fungerade inte, tvärtom hyllades modiga tjejer med bestämda tag i stallet. Men trots alla timmar och jobb som lades ner i stallet fick hästarna till slut konkurrens, av killar. Lotta red tills hon var 19 år, Ann fram till att hon var 16.

Båda har de återvänt till ridningen på senare år. Nu är förutsättningarna annorlunda. För Ann och Lotta är det naturligtvis inte längre den fritidsgård det en gång var, även om båda två har svårt att slita sig härifrån. De trivs i miljön med djur och människor. Här existerar and­ra sociala regler. Lotta beskriver hur det kändes som att hon hittat hem när hon red för första gången på tjugo år. Hon upptäckte att ridningen och stallmiljön var något hon saknat.

Ute på stallbacken sitter Lotta och Ann upp på sina hästar och med Jan von Krusenstierna, som driver ridskolan, i täten skrittar de ut i naturen. Hästarna har gått ute i hagen över natten och Lotta tycker att de verkar lite trötta. Efter en stunds skrittande börjar de trava och Vera och Ewing vaknar till liv.

Både Lotta och Ann har överfört ridintresset till sina döttrar och framhåller stallet som en bra plats för tjejer.

–Hästtjejer utvecklar en handlingskraft, de lär sig fatta snabba beslut.

Förutom att man inte gör skillnad på män och kvinnor – till och med på elitnivå tävlar man i samma klasser – så finns inte heller samma ålderssegregering som i övriga samhället. Visst rider de små barnen på ponny i det mindre ridhuset men i övrigt så är det blandade åldrar i grupperna. På Ågesta är den äldsta medlemmen 83 år och i stallet kan en tioårig tjej hjälpa en 60-årig man.

Som vuxen ryttare är man dock inte lika modig som de yngre hästtjejerna. Lotta och Ann tror att det bland annat beror på att vuxna tänker på att hästsport är relativt farligt. Lotta som mest rider ut i naturen använder skyddsväst. Hon förklarar att det inte är helt odramatiskt på söndagsturerna som går ut i naturen, året om, oavsett väder. Det händer att folk trillar av och gör sig illa. Medvetenheten om farorna gör att lusten att hoppa högt och rida fort inte är lika stor nu som när de var yngre.

Däremot kan de, till skillnad från när de var yngre, uppskatta dressyr och den kroppskontroll som krävs för de subtila skänklar man måste använda sig av för att få hästen att gå på ett visst sätt.

Som vuxen ryttare finns också andra möjligheter än vad som fanns när Lotta och Ann var tonåringar. Då kunde de bara drömma om att få rida ut på ridskolans hästar utanför lektionstid, eller att sticka iväg på ridresor utom­lands. Om de som tonåringar tog stallet för givet finns nu en stor medvetenhet om vilken bra plats det är. Lotta frågar sig varför det inte satsas mer på ridsporten. Ågesta är inte bara ridskola som även fungerar som fritidsgård utan också en levande gård med stora marker. De båda uppskattar den genuina miljön som finns på gården och runt omkring.

Vid en äng på den mark som tillhör gården sätter de av i en lugn skön galopp. Hästarna verkar lite brydda och konfunderade över varför de helt plötsligt ska galoppera, men de protesterar inte. Som nästan alla ryttare njuter Ann och Lotta av den snabbare gångarten.

Ann rider vanligtvis på fjordhästen Loppan ute på Ekerö, men Lotta försöker övertala henne att följa med på en gemensam söndagsritt. De har umgåtts i flera år vid teatern och för ett par år sedan ordnades det en ridtur på Ågesta med flera skådespelare från Stadsteatern.

–Jag trodde inte att det var så många skådespelare som red. Men kanske beror det på att hästryggen är en bra plats om man känner sig pressad och stressad. Man tvingas bli lugn för annars påverkar det hästen, säger Lotta.

Ann som har jobbat mycket med ämnes­relaterad teater, har läst böcker och uppsatser om ridsporten ur ett feministiskt perspektiv. Idén till en föreställning som hyllar hästtjejer kläcktes på hästryggen tillsammans med Loppans ägarinna, regissören Agneta Ehrensvärd. Senare blev Lotta tillfrågad om hon ville vara med.

Passande nog har föreställningen fått namnet Upp i sadeln och ska spelas på Dramaten i höst. De kallar den en kabaré med lösa tyglar och Margareta Garpe, Lukas Svensson och Martina Montelius har skrivit manus. Ann beskriver den som en hyllning till alla stalltjejer.

–Att hänga i stallet handlar inte om att pyssla och gulla med hästar. Stalltjejerna är ofta starka, modiga, ansvarsfulla och inte rädda för att skita ner sig, säger Ann och berättar om forskning där man kommit fram till att många kvinnliga företagsledare har en bakgrund som hästtjejer.

Som ett ytterligare bevis för att stallet är en bra plats för både tjejer och killar.

Efter ridturen har Lotta och Ann inte bråttom hem. De sadlar av, sköljer betslen, kratsar hovarna på nytt och borstar hästarna innan de sätter sig vid ett bord på stallbacken för lite lunch och för att kika in i ridhuset där landslagsryttaren Kristian von Krusenstierna tränar dressyr.