Ingen ifrågasätter i dag den gamla, fungerande kvartersstaden. Det generella mönstret lägger inga värderingar på innehållet, rutorna kan hysa både högt och lågt, nytt och gammalt, lugn och larm.

Frånvaron av tydliga samband mellan form och innehåll var just det som gjorde den så komprometterad när optimering var tidens lösenord, då bostadsområden skulle vara perfekta bostadsområden och arbetsområden perfekta arbetsområden.

I dag verkar samma övertro på kopplingar mellan form och innehåll upprepas, fast åt andra hållet. Ett rikt och blandat stadsliv må förutsätta en kvartersstad, men kvarter skapar i sig inget stadsliv.

Skarpnäck är ett exempel på en kvartersstadsmiljö som trots en stadsmässig relation mellan gata och gård fungerar i stort sett som andra förorter. Medan Gärdet med sina fritt ställda hus visar jämförelsevis stora likheter med Östermalm intill.

Skillnaden heter integration. Skarpnäck är svagt integrerat med sin omgivning, medan Gärdet fungerar som en kontinuerlig förlängning av malmarna.

Kontinuiteten är viktigare än bebyggelsens mönster.
I en nyutkommen bok, ”Husen på höjden – Nybodahöjden och dess arkitektur” (Stockholmia förlag) har arkitekten Ola Nylander analyserat Nybodahöjden från 1998, en typisk enklav skapad av Stockholms Byggmästareförening i skarven mellan en offentlig och en privat planering.

Nylander konstaterar att integrationen med omgivningen var och är områdets stora problem, men att detta snarare var platsens problem än något som den nya bebyggelsen tillförde.

Den slutna återvändsgatan är ingen framåtblickande gatutyp skriver Nylander, men konstaterar samtidigt att Nybodahöjden blivit en stadsdel där man med bra arkitektur lyckats skapa attraktivitet trots alla motorleder intill.

På Byggmästareföreningen talas om en ”Nybodahöjdseffekt” när ett nytt område stärker intilliggande stadsdelars status.

Nybodahöjden är därmed ett pragmatiskt svar på Stockholms trassliga situation, där den växande staden ofta tvingas underordna sig vägarna. Motsatsen hade varit att önska, men är sällan möjlig.

Hammarby sjöstad är en av de få platser där en ny bebyggelse kunnat möta stenstaden. Norra Station är ett annat, när den planerade överdäckningen blir verklighet.

Förutsättningarna för integration finns alltså mellan de stora lederna snarare än utmed dem. E4 kommer inte att bli den nya Storgatan, som Bosse Bergman spekulerat i (18/6). Inte heller kommer kvartersstaden att bli det enda möjliga mönstret, vad Ola Andersson (4/7) än hoppas.

Dess förutsättningar till integration är oöverträffade. Men saknas grundförutsättningen – kontinuiteten – får man bara stenstadens nackdelar utan dess fördelar. I ett längre perspektiv kommer troligen projekt som Söderleden visa sig höra till periodens mest betydelsefulla stadsbyggnadsprojekt.

Inte för tunnlarnas skull, utan för den mark de frigjort på ytan. En överdäckad Norra länk kan på sikt skapa en sömlös förening av Stockholm och Solna men kvartersstaden kommer ändå inte att kunna expandera i takt med bostadsbehoven.

En anledning är att stenstaden, vad de höga priserna än säger, inte är det enda bostadsidealet. En sociologisk studie vid Göteborgs universitet har konstaterat att människors preferenser i boendekarriären till stor del präglades av uppväxtmiljön.

Den som är uppvuxen i förorten föredrar inte sällan förorten också senare i livet. Sådana mjuka, men tröga, strukturer är något den moderna stadsplaneringen också har att ta hänsyn till.

Föreställningen att städer kan optimeras hör historien till. Staden är ett lapptäcke där både mönster och mått växlar. När uppgiften nu allt mer sällan är att göra täcket större utan att lappa och laga, blir de små sammanhangen allt viktigare.

Görs detta arbete med omsorg kommer lappverket med tiden att visa sig både vackert och hållbart.