Saltsjöbanan gnisslar i bakgrunden. Några småkillar skejtar på torgets cementplattor, medan mammor med barnvagnar skyndar hem från Ica.
Det är en torsdagseftermiddag på Fisksätra torg. Mellan de höga 70-talshusen kommer Dante Hellström gående med en vattenkanna i handen.
Han ska se till blåbärsplantorna, björnbärsbuskarna och hasselträden som planterades i en grop på torget i våras.
Det senaste halvåret har Dante Hellström planterat mycket ätbart runt om i Storstockholm. Han berättar om jordärtskockor i Vitabergsparken, plommon i Rågsved och hallon i Tanto.
– Syftet är att inspirera folk att plantera själva, att få dem att vara med och skapa en hållbar stad, säger han.
Den långhårige Dante Hellström, med akademiska poäng i miljövetenskap, är del av en rörelse där man lite grovt kan sortera in både Michelle Obama och Queen Elizabeth.
Alla tre ägnar de sig nämligen åt odling i staden. 2009 är året då Michelle Obama anlade en stor köksträdgård vid Vita huset, samtidigt som drottning Elizabeth lät gräva grönsaksland vid Buckingham Palace och Dante Hellström tillsammans med några vänner startade en guerilla gardening-rörelse i Stockholm.
2009 är året då allt fler började se en plätt i staden som en möjlig resurs för matproduktion.
Det går en våg av urban odling över världen, även om många menar att trenden ännu inte nått Sverige med full kraft. Klimathot, lågkonjunktur, stigande bränslepriser och oro för matkvalitet och global livsmedelskris har satt igång en diskussion om möjligheten att odla där man står.
Guerilla gardening-grupper planterar i parker och på torg. Forskare presenterar prototyper på vertikala jordbruk, det vill säga skyskrapor som ska fungera som stora växthus inne i städerna. I Storbritannien förvandlas bakgårdar till odlingsplättar, och i USA har tidskriften Urban farm dykt upp på tidskriftshyllorna.
Stadsodling, eller urban farming som det kallas på engelska, kan låta som en paradox. Men i själva verket är det varken särskilt nytt eller konstigt.
Svenska städer har långt in på 1900-talet rymt en hel del matproduktion, med bökande grisar och potatisland.
Kolonirörelsen handlade ursprungligen om att ge stadsborna möjlighet att odla förnödenheter, och i bistra tider har även parker odlats upp.
Stadsodling var stort i Sverige under andra världskriget. Men med ökat välstånd och billiga transporter har städerna blivit allt mer beroende av mat någon annanstans ifrån.
I de forna öststaterna finns fortfarande en stark tradition av stadsodling – tänk bara på ryssarnas datjor – och i stora delar av världen är stadsodling ett sätt att skaffa mat för dagen.
I takt med den snabba urbaniseringen och den pågående matkrisen i världen talar nu allt fler om stadsodling som ett måste. År 2030 beräknas två tredjedelar av världens invånare bo i städer, och FN:s livsmedelsorgan FAO betraktar livsmedelsförsörjningen till städerna som ”en enorm utmaning”.
Urbaniseringen innebär bland annat att jordbruksmark försvinner när städerna brer ut sig. Samtidigt finns en stor oro för hur världen ska föda sin befolkning. Länder som Kina och Sydkorea ägnar sig åt så kallad land grabbing; de köper upp jordbruksmark i fattiga länder för att säkra sin framtida livsmedelsförsörjning.
Enligt FAO är stadsjordbruk en nödvändighet i kampen mot hunger. I många av världens växande städer utbildas människor i urban grönsaksodling, med odling i återvunna vattenflaskor och gamla bildäck.
Från megastädernas livsnödvändiga stadsjordbruk kan steget tyckas långt till västvärldens urbana påtande i jorden.
Men stadsodling i väst handlar inte bara om att kräsna innerstadsbor kräver nyskördad rucola. Stadsodling kan också vara en protest mot en livsmedelsproduktion där man inte har någon koll på hur butikernas varor producerats och hur långt de transporterats.
Den växande miljömedvetenheten, och insikten om att dagens matproduktion slukar enorma mängder energi, är för många en anledning att sätta spaden i jorden.
– Mycket av det man äter kan man ju faktiskt själv odla i stan, säger Anders Carlborg som skördar bondbönor på en odlingslott i Uppsala med domkyrkans spiror i bakgrunden.
Sambon Caroline Loohufvud böjer sig ner över ett hav av palsternacksblast, men beslutar att de ljusbeiga rotfrukterna ska få stanna kvar i jorden ännu ett tag.
Det unga Uppsalaparet tillhör en ny generation kolonister som struntar i blomsterprakt och pynt. På deras odlingslott finns ingen prydnadsodling; här handlar det om att odla för att fylla frys och skafferi.
För dem är odling ett sätt att bidra till minskade koldioxidutsläpp. Han är nyutexaminerad miljöekonom, hon arbetar med ett vindkraftsprojekt på länsstyrelsen, och här odlar de mat som varken behöver förpackas i plasttråg eller skumpa runt i långtradare.
Caroline Loohufvud berättar att de var lite udda fåglar när de kom till koloniområdet en majdag för drygt tre år sedan. Hon stryker en hårfläta ur ansiktet och förklarar att hennes kunskaper om odling var begränsade.
– Jag visste att man stoppar ner frön i jorden och vattnar, och sedan växer det, säger hon skrattande.
Men redan första hösten kom en stor del av deras middag från kolonilotten. Och i dag är de nästan självförsörjande under odlingssäsong. Förutom att skörda på den egna lotten så plockar de också nässlor, kirskål och äpplen som växer i stadens parker och grönområden.
– Att köra saker och ting kors och tvärs över jorden är problematiskt, och just mat är ju något som kan produceras lokalt, säger Anders Carlborg.
Många menar att vi helt enkelt kommer att tvingas producera vår mat mer lokalt och småskaligt framöver. En av dem är Per G Berg, professor i uthållig samhällsbyggnad i Uppsala.
Han tar Stockholmsregionen som exempel. I dag är cirka två procent av den mat som konsumeras i regionen lokalt producerad.
– Ur ett hållbarhetsperspektiv är det oroväckande lite, säger han och tillägger att en ökad stadsodling skulle öka stadens resiliens, det vill säga göra staden mindre sårbar för kriser och prisökningar.
Den mat stadsborna äter i dag produceras och transporteras med stora mängder fossila bränslen; vissa uttrycker det som att vi äter olja.
– När oljan blir dyrare kommer också maten att bli dyrare, säger Per G Berg som menar att det bara är en tidsfråga innan vi tvingas ställa om livsmedelsproduktionen.
Forskning visar att Stockholmsområdets gröna kilar, med förlängning ut i Mälardalen, skulle kunna stå för tio procent av områdets matproduktion. Men det kräver så klart att vi betraktar gröna ytor på ett nytt sätt – att det som i dag betraktas som rekreationsytor eller byggbar mark ses som en försörjningsresurs.
Per G Berg säger att åtskilliga svenska städer kan komma upp i en 30-procentig självförsörjning om de bara tänker kreativt kring obebyggda ytor.
Han tror dessutom att stadsodling kommer att få stor ekonomisk-strategisk betydelse för många små och mellanstora städer. Men han betonar att det då inte bara handlar om hobbyodling på kolonilotter, utan om en högteknologisk livsmedelsproduktion i och nära städerna med en lokal kedja av odling och förädling.
Men om bandet mellan stad och matproduktion ska återupprättas så kräver det en ny diskussion om vad staden ska vara. Stadsodling utmanar dogmen om den täta staden. De senaste årtiondena har det funnits en urban romantik, där förtätning har blivit något av ett mantra och grönytor ständigt naggats i kanten.
– Det finns ju en tjusig urban vision, och den erkänner kanske inte riktigt det här med stadsodling, säger arkitekten Niklas Zetterberg. Han är nyanställd handläggare på Stockholms stadsbyggnadskontor, och kanske representerar han en ny generation stadsplanerare som menar att det är dags för en urban planering som också kan lämna utrymme för exempelvis det agrara.
Det räcker inte längre att bara tänka traditionell, tät stad, menar Niklas Zetterberg.
– Man måste släppa fram fler urbana visioner, säger han och tillägger att framtidens stad kanske måste vara mer sammansatt och komplex, med utrymme för småskalighet och en viss grad av självförsörjning.
I Sverige tycker han än så länge att det är ont om sådana visioner, även om de kan dyka upp i arkitekttävlingar. Exempelvis innehöll ett av förslagen i tävlingen om Årstafältet i Stockholm ett stadsjordbruk.
I många andra länder har man kommit längre. I London finns borgmästarinitiativet Capital Growth, med målet att till 2012 förvandla 2012 outnyttjade områden till odlingslotter. I Vancouver har borgmästaren beslutat att mer ätbart ska planteras i parkerna, i Amsterdam måste varje grundskola ha tillgång till en köksträdgård och i Baltimore planeras växthus för grönsaksodling mitt i stan – för att bara ta några exempel på hur stadsodlingen kommit in i den offentliga planeringen.
I Sverige vilar stadsodlingen än så länge till stor del på entusiaster.
Dante Hellström och hans vänner stoppar ner potatis i kommunal mark, och hoppas att de ska få människor att fundera över maten och staden på nya sätt.
– En sådan här förort skulle kunna bli självförsörjande på väldigt mycket, säger Dante Hellström och tittar ut över Fisksätra med en blick som gör att han inte i första hand ser de bruna miljonprogramshusen, utan snarare de gröna mellanrummen.
Med hans betraktelsesätt har förorten, som så ofta beskrivs i negativa termer, fantastiska ytor för närodlat. Men även innerstadens parker har en potential.
En ljummen septemberdag åker Dante Hellström in till Södermalm med fruktträd och gödselsäckar. Tillsammans med vännerna i nätverket Tillväxt ska han plantera nedanför Sofia kyrka.
Vid en solvarm mur grävs fyra planteringshål för päronträd och körsbärsträd. Christian Odberger leder aktionen. Han har stor odlingsvana, sedan han och sambon förvandlat en konventionell villatomt i Huddinge till en omfattande köksträdgård där de kan skörda allt från rosenbönor till physalis.
För Christian Odberger är den egna trädgården, med upphöjda odlingsbäddar, en stillsam protest mot storskalig livsmedelsproduktion. Och med guerilla gardeningaktionerna vill han få fler att fundera över sambandet mat och klimat.
– Det här är en liten, liten motaktion på ett stort problem, säger Christian Odberger som samtidigt hoppas att många stockholmare ska bli glada över att få palla frukten han planterar.
