Graydon Carter och Kurt Andersen, Spy Magazines grundare samt George Kalogerakis, en av magasinets redkatörer.
new york Spy Magazine var en kortlivad tidning. Den grundades 1986 av Graydon Carter (numera chefredaktör på Vanity Fair), Kurt Andersen (i dag författare och medieanalytiker) och publicisten Tom Phillips. Tolv år senare lades den ner.
I dag är det dock svårt att överskatta vilket inflytande den haft på amerikanska medier. Tidningens banbrytande sätt att driva med artister, politiker och makthavare syns numera i allt från tv-program som Daily Show with Jon Stewart, till seriösa månadstidningar som Vanity Fair och i skvallerpress som US Weekly och alla de bloggar som skriver elakt om Hollywoodkändisar.
De var tongivande för hela den blandning av ironi, sarkasm, avmätthet och allmän cynism som fick sitt genombrott i nöjes- och kulturjournalistiken på 1990-talet.
Alla var livrädda för Spy magazine skrev New York Magazine, i samband med utgivningen av den nya boken Spy: The Funny Years, som samlar höjdpunkterna ur tidningens tongivande första år.
New York Times mediekolumnist David Carr säger att Spy
Magazine lanserade ett helt nytt sätt att tänka, tala och skriva på. Författaren Dave Eggers kallar Spy 1980-talets mest inflytelserika tidning. New York Observer skrev nyligen att det inte går att göra ett smart, humoristiskt magasin i dag utan att direkt eller indirekt sno idéer från Spy.
Donald Trump kallar däremot Spy Magazine för skräp, men så var han också en av tidningens mest återkommande måltavlor.
I förordet till Spy: The Funny Years förklarar Andersen att ambitionen med Spy var att skapa en journalistisk genre som man kallade litterär sensationalism. Man ville applicera den elaka, humoristiska jargongen från skvallerpressen på finkultur, politik och samhällsfrågor.
- Jag och Graydon hade jobbat på olika New York-tidningar i tio år och förbryllades över att så många roliga människor lyckades skriva så många tråkiga texter. Vi ville starta en tidning där de kunde skriva roliga, elaka, råa texter, men på ett smart och sofistikerat sätt. Vi ville blanda seriösa samtidsessäer med jättelöjliga
skämtartiklar, säger Andersen när SvD ringer upp honom.
Ingen gick riktigt säker för Spy Magazine. De gick till våldsamma attacker mot kändisar och makthavare som Michael Jackson, George Bush, Bill och Hillary Clinton, Oprah Winfrey och företaget Disney. Men man gav sig även på New Yorks heliga kor - Woody Allen, Bret Easton Ellis, Madonna, Jerry Seinfeld, Harvey Weinstein, Warhol & Basquiat.
De intervjuade Henry Kissinger och ställde uteslutande frågor om hans massagepreferenser (han visade sig föredra att bli masserad iförd pyjamas).
I slutet av varje år gjorde man inga årsbästalistor, utan räknade i stället upp de 100 värsta personerna i New York.
Tidningens främsta måltavla var den nya generationen yuppies som invaderat New York på 1980-talet. Man var outtröttligt frustrerad över den bångstyriga anti-intellektualism som präglade stadens maktstrukturer. En av tidningens favoritrubriker var ”Brats!”, på den tiden då det var ett skällsord.
Journalisten Olle Lidbom, som driver medieanalytiska bloggen
Vassa Eggen, hävdar att Spy Magazine även hade ett tydligt inflytande på svensk medier.
- Tidningen Z var väldigt influerad av Spy, med den råa, elaka jargongen och häcklandet av kändisar. Även ETC påminde en del om Spy, framför allt formmässigt.
Spy Magazine var också banbrytande för att det var en tidning där journalisterna alltid var lite häftigare än de som intervjuades. Andersen och Carter lyckades lansera sig själva som ett slags balla rockstjärnor och det skapade en glamorös, ouppnåelig aura kring tidningen.
- Spy lyckades få själva magasinformatet att bli häftigt igen. De gjorde att magasin började kännas lite farliga. Det kanske är deras största bidrag till tidningshistorien, att de skapade den här mytologin kring sig själva, säger Olle Lidbom.
I dag har de två journalisterna slutit fred med de flesta av sina forna fiender. Boken Spy: The Funny Years är till och med utgiven på Miramax, som ägs av Disney. Kanske har Andersen och Carter blivit del av precis det medieetablissemang man kritiserade
så envist på 1980-talet.
Kurt Andersen ger sig själv en lika obarmhärtig dom som han brukade ge tidningens måltavlor.
- Om vi gjorde Spy Magazine i dag skulle vi antagligen dissa oss själva.
