Middag på Gärdet.
18.00. Förrätt, Råholsmvägen 1. Täby .
Tända marschaller signalerar att vi hittat rätt tomt ute i villaområdet i Täby. Jag och min killkompis Martin - som wallraffar som mitt officiella sällskap för kvällen - följer dem upp för en trappa och in till ett litet stugliknande envåningshus där förrättsvärdarna Per och Ann-Sofie tar emot. Det är Pers hus, och det är under renovering; vissa delar av huset bär tydliga spår av byggarbetsplats. Men i köket är stämningen på topp. Vi är först, blir hjälpta av med ytterkläderna och genast serverade ett glas champagne. Per och Ann-Sofie träffades tidigt på eftermiddagen i Östermalmshallen för att inhandla råvaror tillsammans, som snart kommer att förvandlas till små hors d'oeuvres - pilgrimsmusslor, lax med löjrom och hängmörad oxfilé på toast. Samtidigt fixar de uppskuren cheddar, thai-mango och körsbärstomater på tandpetare. Jag och Martin hugger in och hjälper till där vi kan medan konversationen bubblar igång. Per är en fartfylld och entusiastisk kille som pratar mycket och högt, och som förmodligen passerat 35-års-strecket. Ann-Sofie är en lite lugnare, svalare blondin i samma ålder och klädd som en smart näringslivskvinna i snygg kavaj och jeans. Vi får veta att Per säljer och köper fastigheter och att Ann-Sofie är IT-ansvarig på SE-banken, att de är värdelösa på att laga mat och därför satsade på förstklassiga råvaror, och att Per var med på den första runningdinner.nu-sammankomsten den 28 januari och tyckte det var jättelyckat.
- När stämningen är på topp drar man vidare till nästa ställe, det är det som är så kul! säger han uppeldat och frågar om vi vill ha mer champagne.
Jag och Ann-Sofie söker upp närmaste spegel för att bättra på en make up som aldrig riktigt hanns med. Vi finner varandra när vi upptäcker att vi bekänner oss till samma sminkmärke, som Ann-Sofie upptäckte på en nyligen gjord resa till New York. Plötsligt knackar det på dörren igen och det är dags för singelpar nummer två, Erik och Katarina, och några minuter senare kommer Anders och Åsa. Jag slås av hur likt detta är en vanlig fest där man inte känner så många innan, det är ett situation man är fullständigt van vid. Skillnaden den här gången är att de andra inte känner varandra heller, men det gör bara allt så mycket mer rättvist. Dessutom är alla väldigt sociala och lättpratade, till skillnad från många vanliga hemmafester - man ger förmodligen sig inte in i en running dinner om man har svårt för att konversera och inte ser poängen i att träffa nya människor. Per och Ann-Sofie har ordnat så att man två och två går och lagar maten, som sedan kommer ut på fat i omgångar; på så sätt måste alla prata med alla och ingen blir fast som slav i köket.
Åsa är journalist precis som jag, hon jobbar just nu som nattreporter och vi pratar udda arbetstider och skillnaden mellan frilans och anställd. Anders är en före detta företags-vd som nu jobbar som konsult men helst pratar om skidåkning och Sex Pistols - en sann livsnjutare som hela tiden propsar på att fylla på mitt glas med fantastiska rödviner och som aldrig har långt till gapskrattet. Erik är privatchaufför på regeringskansliet. Jag försöker pressa honom att säga vilket stadsråd som är trevligast och han säger till slut att Jens Orback är väldigt sympatisk, men det är många andra också. Vem som är otrevligast vill han inte gå in på alls. Anders frågar om mitt kort och jag inser vilket förträffligt nätverksforum det här är, särskilt som alla är så öppna och mer än gärna pratar om vad de sysslar med. Innan vi vet ordet av är alla snittar uppätna och det är dags att bege sig till nästa adress. Det skrivs i gästboken och rings taxi och kramas, sen säger vi hejdå för ett par timmar och ger oss ut i kylan igen.
20.00. Varmrätt, Rindögatan 7.
Vi ringer på dörren till en lägenhet på fjärde våningen i ett funkishus på Gärdet. Här är stämningen lugnare. Det är mörkt i lägenheten sånär som på de tända ljus som står utplacerade på det dukade middagsbordet. Vi är först även här och Anna, som bor här, har precis kommit innanför dörren från sin förrätt, och därför gjort ordning allt redan under eftermiddagen - en stor gryta chili con carne med tillhörande sallad. Jag och Martin har tagit med oss bröd, smör och ost som vi hjälper till att duka fram medan chilin sätts på värmning och bjuder sedan vårt värdpar på varsitt glas vitt. Det ringer på dörren och de andra gästerna anländer. Carina kommer med Micke - och här kan man ana kvällens första romans! De känns redan som ett par, fastän de alltså bara känt varandra några timmar. Alla får något att dricka och pratar upprymt om hur kul de hade det under förrätten.
- Det var helt fantastiskt hur alla fann varandra! säger Carina hänfört. Alla var så trevliga, det kändes som om vi kände varandra efter ett par minuter.
Efter några minuter kommer de sista gästerna, Hans och Stefanie, och vi sätter oss till bords. Som vanligt är yrkesfrågan en effektiv konversationskatalysator som ger alla chansen att berätta lite om sig själva utan att behöva bli alltför personliga. Vi får veta att Hans jobbar som politisk rådgivare men tagit tjänstledigt för att skriva klart sin doktorsavhandling om någonting med EU, och vi får genast prov på hans torra spetsfundiga humor som flera gånger lockar samtliga till skratt. Go-getter-tjejen Stefanie är här ikväll för att hon letar affärspartner för sitt nya företag - en ny, trendig hälsokostbutik efter en förlaga i Los Angeles - och ser runningdinner.nu som ett effektivt sätt att bredda sitt kontaktnät. Den lite tystlåtne, kepsförsedde Fredrik jobbar som kock, den sprudlande, varma Carina som ekonom, den luttrade, medelålders Micke som säljare och vår karriärskvinneaktiga, lite hemlighetsfulla värdinna Anna har precis sagt upp sig som marknadsföringschef för att bli lärare på ett utbildningsinstitut inom samma bransch. Att vi alla sitter ner runt ett bord gör att situationen känns lite mer ovan jämfört med den minglande förrätten - hur ofta äter man middag hemma hos människor som man inte redan känner väl? Känslan av socialt experiment infinner sig, men det känns bara roligt. En tanke som dyker upp i mitt huvud är att man borde göra sånt här oftare; det känns som att ge sig själv en kul present att placera sig i ett sammanhang där man får vara precis så nyfiken och frågvis som man vill och ha en helt smörgåsbord av potentiella kontakter som bara väntar på att knytas. Snart är det dags att bege sig till nästa anhalt, denna gång på Drejargatan vid St Eriksplan. Eftersom Anna och Fredrik ska till Kungsholms strand delar vi på taxin, och hinner med lite eftersnack om kemin mellan Carina och Micke innan det är dags att säga hejdå.
22.00. Dessert. Drejargatan 6, Vasastan.
Efter fyra timmar av running dinner-socialiserande börjar jag känna mig lite matt. Den pirriga känslan av lika delar förväntan och nervositet som präglade de två första påplingningarna är borta. När jag och Martin trycker på ringklockan på vår tredje och sista adress känns som om vi redan känner vårt dessert-sällskap, så naturligt känns det att stövla in i en ny främmande lägenhet och börja prata med okända människor. Jessica öppnar, en söt brunhårig bubblig tjej från Växjö i snygg secondhandklänning som visar oss in i sin ljusa, parkettgolvsförsedda etta. Vi hälsar på hennes date Jonas, en blond Hugh Grant från Skåne som jobbar som läkare på Karolinska. Max och Linda anländer och vi sätter oss allihop i soffan och vi börjar dra kassa skämt om hur man uttalar Max efternamn på grav tysk brytning, varpå det framkommer att Max faktiskt figurerat i tysk skvallerpress - som ettåring, eftersom hans mor på 70-talet jobbade på någon form av turistbyrå med tysk anknytning som en gång behövde en bebis för en plåtning. Stämningen är på gapskrattsnivå när sista paret kommer, Sophie och Kristoffer, och det är dags att slå sig ner och hugga in på den hemgjorda glassen, garnerad med skivor av kiwi, mango och ananas. Kaffe och avec serveras till, och så småningom fina drinkar som har någon slags anknytning till Peru, vilken förstår jag aldrig. Denna gång verkar ihopmatchningen av personer vara helt baserad på ålder, eller så är det bara en slump att precis alla är 29 eller 30, med undantag för den blonde Hugh Grant som är 33. Ingen orkar gå igenom den naturliga artighetssnackproceduren om jobb och härkomst så vi kör en laget-runt där alla säger ett par ord om sina själva, sen blir det mer skämt än konversation. Detta gör att desserten liknar en vanlig förfest mer än någonsin - särskilt när Jessica sätter på schlagerlåtar och vi börjar planera taxifärden till Café Opera.
24.00 Efterfest, Café Opera.
Som tur är kan vi helt smärtfritt gå förbi hela kön så fort vi yppar orden ”running dinner” för vakterna. Garderobskön är en annan historia, men när det väl är överstökat går vi in i det mindre rummet där runningdinner.nu har mutat in ett litet revir på en av avsatserna. Vi får ett glas rött i handen och minglar sedan vidare på en turné av kära återseenden. Eftersom alla blandats upp så grundligt presenteras man ideligen för ens nya bekantskapers andra nya bekantskaper. Totalt har 100 personer varit ute på runningdinner.se-sammankomsten ikväll, varav cirka 70 har tagit sig hit ikväll - minneskortet i hjärnan jobbar för högtryck. Valet av Café Opera som slutgiltig samlingspunkt känns dock inte klockrent. Jag undrar om man inte skulle valt något mindre och lugnare ställe där det är lättare att prata, typ någon trevlig bar med öppet till två. Här måste man stå och skrika varandra i öronen vilket försvårar konversation för mer än två personer. Å andra sidan kanske det är tvåsamheten som ska främjas på det här stadiet - trots att runningdinner.nu tydligt poängterar att det inte är någon dejtverksamhet det är frågan om, utan ett sätt att förutsättninglöst träffa nya, likasinnade människor. Vid ett-tiden är jag dock ganska mätt på nya kontakter och säger hejdå till mina nyfunna vänner och går hemåt i natten.
Fotnot: Vissa namn och adresser är fingerade på deltagarnas begäran.
