Det finns språkfel och det finns språkfel. Vilket av följande skulle du helst ha skrivit? 1) Det fginns inga problem med detta. 2) Extra pris på chevré. 3) Diskussionen kan delas upp i tre temata. 4) Jag söker arbete som svenskalärare.

Gissningsvis väljer många nummer 1. Det är ett så uppenbart tangentfel att man aldrig kan bli beskylld för att inte kunna stava eller vara obildad. Kanske väljer några nummer 3, temata, med motiveringen att det inte alls är fel. Men rekommendationen är att böja svenskt: ett tema, flera teman. Den som här bryter normen vill kanske visa sin bildning och historiska kunskap. Det kan vara förklaringen till att många universitet kallar kvinnliga pensionerade professorer för professor emerita, trots att man idag bör använda samma adjektivform för män och kvinnor: emeritus.

Nummer 2 och 4 är farligare. I butiksskylten finns två exempel på normbrott som är lätta att se, för den som känner till normerna. De är av olika slag (särskrivning respektive accentfel på det franska ordet för getost, chèvre), men de har samma effekt: en blandning av irritation och löje som bland annat manifesteras på webbsidor och i facebookgrupper. Nummer 4 innehåller ett a som man nog bör undvika om man vill ha anställning som just svensklärare. Språksamhället kan delas upp i två grupper: de som begår misstagen och de som fnyser åt dem.

Språkriktighet handlar inte bara om tydlighet, utan också om social status och bedömning. En del normbrott är stigmatiserande. Frågan är vilken roll detta ska spela när man ger språkråd. Bör man rentav upprätta en svart lista över sådant som folk bör undvika om de vill bli väl bemötta och rättvist behandlade?

Språkvården försöker förstås ge tillräcklig information för att den osäkra ska kunna göra rätt val, även socialt rätt. Samtidigt kan man inte låta vissa gruppers så kallade inlärda irritation styra helt. Då skulle vi fortfarande rådas att böja tema grekiskt, och risken att göra socialt utpekande språkmissar skulle vara ännu större. Det är ingen lätt balansgång. Men som språkfelsbedömare, professionella eller privata, kan vi var och en reflektera över våra reaktioner och kritiskt granska egna käpphästar och irritationsobjekt.