Ordet vart ingår i en grupp små och oansenliga ord som man vanligtvis knappast lägger märke till. Ord som man hör och använder, men som man sällan funderar över. Men det behövs bara att någon använder ordet på ett avvikande sätt så väcks nyfikenheten - eller irritationen. Och så är det just nu med vart. Språkspaltens läsare undrar. Eller med en av frågeställarnas ord: ”Skriv om svenskans tre vart!”

Ja, faktum är att vi enligt Nationalencyklopedins ordbok (NEO) har tre olika vart i vårt svenska ordförråd, även om det i allmänhet är adverbet, med betydelsen ”i vilken riktning” eller ”till vilken plats”, som man tänker på när någon vill tala om ordet vart . Det är nämligen detta vart som, felanvänt, väcker starka känslor hos dem som vet att rätt använda det.

Men låt oss börja med de andra två. Ordet vart kan för det första vara substantiv och då betyda ungefär ”något stycke i godtycklig riktning”. Man cyklar på för att komma någonvart eller man suckar över att skrivandet går trögt: Jag kommer ingen vart
(ingenvart) med den här texten.
För det andra kan vart vara ett pronomen, den neutrumböjda formen av ordet var (”varje”). Det är detta ord som ingår i det idiomatiska uttrycket i varje fall (”åtminstone”) om man väljer varianteni vart fall. Detta vart är inte så vanligt i skriftspråk. Det är lätt att skriva exempelvis ”en blomma på var plats”, men svårare med ”en blomma på vart bord”. Här känns varje som ett mer tilltalande alternativ.

För det tredje kan vart alltså också vara ett adverb och då uttrycker det som sagt riktning, som i frågan ”Vart går du?”. Problemet är att många, särskilt yngre personer, numera ofta använder detta vart även för att ange läge eller befintlighet. Man säger - och skriver - ”Vart är du?” eller ”Vart ligger boken?” i stället för det förväntade Var är du? eller Var ligger boken?

Detta avvikande, och för många högst irriterande, bruk är en relativt ny företeelse. Det är vanligast i talspråk men förekommer också i skrift.
Det är svårt att hitta någon bra förklaring till den
här utvecklingen. En viktig faktor anses vara att de båda orden är så lika, både ljudmässigt och betydelsemässigt, att många troligen tycker att det är onödigt att skilja dem åt. Att man då väljer vart skulle kunna bero på att risken för sammanblandning med ett obetonat vad då elimineras.

För begripligheten har det knappast någon betydelse om man väljer vart för både riktning och befintlighet. I mitt norrländska tungomål använder vi vars för båda betydelserna och i Sydsverige är det inte ovanligt med ett genomgående var . Både engelskan och franskan klarar sig för övrigt också med ett ord, where respektive òu.
Men den som vill vara förvissad om att inte i onödan med sitt språkbruk reta upp någon gör klokt i att, åtminstone under den närmaste framtiden, skilja på var och vart . I vart fall i skrift.