SPRÅKSPALTEN | Osäkerhetsmarkörer

”Nånstans kan jag ju då tycka att man liksom inte gjort tillräckligt” Detta oerhört garderade uttalande - som handlade om jordbävningens offer i Pakistan - avlyssnade jag för en tid sedan. Varför sa han som fällt yttrandet inte helt enkelt: ”Jag tycker att jag inte gjort tillräckligt.” Varför dessa ”nånstans”, ”ju”, ”då” och ”liksom”?
Språkvetaren betraktar sådana småord som viktiga diskurspartiklar, det vill säga ett slags små fina tolkningsanvisningar. Andra fördömer dem som velighetsmarkörer eller verbala tics. De väcker ofta irritation och uppfattas som ofrivilliga munutsöndringar, något som talaren inte kan hantera, något som bara flyger ut ur munnen. Fördömarna menar att de borde städas bort.

De ord som här diskuteras är typiska talspråksord och man bör därför vara försiktig med dem i skriven text. Liksom lär också vara omkring femtio gånger vanligare i tal än i skrift. Nånstans är visserligen inte en diskurspartikel men ges plats i denna spalt ändå. Många retar
sig på det och själv hade jag hoppats att det var på reträtt.
En genomsökning av tidningstext visar dock att det i dag förekommer i skrift, oftast tillsammans med ”tycka” eller ”tro”. Men jag hittade också frasen ”nånstans vill hon vara med”. Det framgick att frasens ”nånstans” varken syftade på tid eller rum, utan hörde ihop med ”ville vara med”. Hon ville delta, men knappast helhjärtat.
Nånstans tycks befinna sig någonstans mitt emellan det mer filosofiska ”i någon mening” och det mer vardagliga ”liksom”. I likhet med detta senare uttryck är ”nånstans” en vaghetsmarkör. ”Jag tycker” är mera precist än ”jag tycker nånstans” eller ”jag tycker liksom”. Det är dock inte vardagligt nog för att förekomma tillsammans med ”typ”. ”Nånstans kan jag då typ tycka” klingar i mina öron falskt.

Ett annat talspråkligt småord, som jag tror relativt nyligen smugit sig in i språket, men möjligtvis redan minskat i användning, är då. Lena Persson skrev för nästan tio år sedan mycket träffande om att svenskan överflödade
av ”detta talspråkets eget lilla mjäll”. Det är inte helt lätt att förstå vad det fyller för funktion.
Då är det lättare att förstå sig på ett annat vanligt småord, nämligen ju. Olle Josephson har skrivit en mycket läsvärd bok om språk och språkfrågor där ju till och med fått rubrikstatus. Boken heter Ju - ifrågasatta självklarheter, och kom ut förra året. Här presenteras inledningsvis en analys av ordet ju, ”ett litet ord som försiktigt modifierar graden av säkerhet, aktualitet eller nyhetsvärde i ett yttrande”. En funktion är således att peka ut vad som kan betraktas som känt. Med detta ord antyder talaren att det han/hon säger är något som den andre vet och instämmer i.

Så varför uttryckte sig talaren som han gjorde i det inledande yttrandet? En välvillig tolkning kan vara att talaren inte vill påstå något alltför direkt, utan inbegripa lyssnaren i sin egen osäkerhet och hålla dörren öppen för flera tolkningar. Han ville kanske redan från början söka samförstånd och sondera terrängen. Men den han
talade med tyckte att det var självklart att göra något för de jordbävningsdrabbade och att yttrandet därför var irriterande fumligt - rent av språkmjälligt.