På Nationalmuseums stora utställning om prerafaeliterna för två år sedan stannade jag framför en fantastisk tavla av William Holman Hunt. Den föreställde en ensam get på en skrämmande slätt där lilafärgade berg reste sig i bakgrunden. Varför stod den där i ödemarken med en röd krans mellan hornen och såg så oskyldig och ledsen ut? Vad betydde bilden?
Titeln gav en ledtråd. Målningen heter ”Syndabocken”. Ordet syndabock har länge använts metaforiskt för att beteckna den som oskyldig får skulden – eller själv tar den på sig – för andras synder. Innebörden knyts till den gammaltestamentliga berättelsen i tredje mosebok där två bockar utvaldes, en för att genast offras som syndoffer, en annan för att släppas ut i öknen som ett försoningsoffer.
Sverker Thorslund har ivrigt fört fram åsikten att ordet syndabock numera ofta används felaktigt. Han framhåller att själva poängen med en syndabock är dennes oskuld. För att kontrollera hur ordet faktiskt används letade jag på nätet och fann det påfallande ofta på sportsidorna. ”Från syndabock till matchhjälte” är en typisk sportsidesrubrik. Här betyder ordet förmodligen ”den som har ansvaret för att något gick fel”.
Men även på ekonomisidorna förekommer syndabockar. De får visserligen lida för andra, med andra ord bära hundhuvudet, men är ändå själva inte helt utan skuld. En ensam finanschef kan bli syndabock för olagliga transaktioner, en ensam politiker för kommunal korruption, trots att många andra i det aktuella företaget eller den utpekade kommunen haft del i skulden. Och att leta syndabockar betyder ofta just att man pekar ut individer som ensamma skyldiga till verksamheter där många deltagit.
Personligen tycker jag det är synd att ordet syndabock börjat förlora sin distinkta betydelse av oskyldigt offer och används om någon som faktiskt är skyldig, även om denne någon inte är ensam om sin skuld.
Till slut: inget är nytt under solen. I den historiska ordboken SAOB, som är något av en språkbibel, upptäcker jag att ordet en gång faktiskt betydde ”person som borde skämmas för sina fel o. dumheter”. Det sista belägget av denna betydelse härrör från 1899.








