Domma raderna handlar om standardspråk. De inleds med ett pronomen som inte hör dit, domma som betyder ’de här’: ”ta domma kakorna”. Domma används företrädesvis av unga sydsvenskar, och har så gjort i ett par generationer. Jag upptäckte det först i höst – på nätet, naturligtvis.

Ett annat färskt nätfynd: ”Läggs kostnaden i stödverksamheten delar alla verksamheter på kostnaden, och blir således en indirekt kostnad.” Meningen är lättbegriplig men besynnerlig. Det beror på att objektet kostnaden i en sats, ”delar alla verksamheter på kostnaden”, också är subjekt i följande sats. I standardspråket måste samordnade led vara samma satsdel: ”kostnaden delas av alla verksamheter och blir en indirekt kostnad.”

Exemplen är väsensskilda. Men de illustrerar samma fenomen: numera syns hela svenskan, i all sin mångfald. Förr hördes den bara. Det vi fick läsa – åtminstone i tryckta skrifter – var standardspråket, eller ”riksspråket” som man sade förr.

Standardspråket kodifieras i normkällor som Svenska Akademiens ordlista, Språkriktighetsboken, Språkrådets webbplats Frågelådan eller stora ordböcker som Svensk ordbok. Språkvårdare och språkvetare bakom dem hade det kanske enklare förr. De kunde förlita sig på det språk som syntes och säga stopp till det andra, medan dialektforskarna ropade hurra åt roliga upptäckter i språket som hördes.

Idag syns allt vid första googling: ”Vi hade bilen stod ute hela natten”, ”De fick en pojke hette Torsten”, ”Lilltjejen och jag plockade blåbären igår”. Konstruktionerna är inga felskrivningar; de är god svenska, men inte gott standardspråk – inte ännu i alla fall.

Synligheten tillåter också vem som helst att upptäcka och diskutera vad kodifierarna utesluter och innesluter. Det går med språkvården som med stora delar av det offentliga samtalet. Vad som förr var en fråga för en välutbildad elit, blir nu också en angelägenhet för en mycket heterogen offentlighet, med sociala medier som viktigaste redskap. I huvudsak är det ett demokratiskt framsteg.

Fler kan lägga sig i standardiseringsdebatten och erfara typisk språkvårdarambivalens: upptäckarglädje över mångfalden och ansvar för enhetlig standard, lätt att tillämpa. Domma avvägningarna är knepiga. Hurra och stopp!