På Språkrådets lista över 2011 års nya ord fanns som vanligt en del helt okontroversiella: bröllopsklänning (ersätter ofta brudklänning) och brännskräp. Och så de kontroversiella: juholtare, tjejsamla (’samla lite grann’) och terja (’manipulera foto’). Men de stora ordstriderna 2011 har nog utkämpats på annat håll. Två slagfält är arbetarparti och humanism.
Kampen om vad arbetarparti betyder har pågått länge, men rasar ännu för fullt. En snabb räkneövning visar att minst varannan användning i dagspressen innebär att betydelsen ifrågasätts. Två exempel, med olika politisk färg: ”Moderaterna kallar sig arbetarparti samtidigt som de genomför stora försämringar för medlemmarna i fackföreningar”; ”Paradoxalt nog kallar sig V för arbetarparti trots att man vill att löntagarna ska arbeta mindre tid”.
Betydelsen ’parti som vill att folk ska arbeta mycket’ ifrågasätts oftast. Men striden är långt ifrån avgjord.
Kriget är något mindre uppenbart kring humanism och närbesläktade humanistisk och humanist. Begreppet används numera med tre olika innebörder, förenklat översatt ’medmänsklighet’, ’kultur och humaniora’ och ’religionsfientlighet’. Alla tre kan åberopa sig på en renässanstradition.
Ordformen humanism i svenska dagstidningar avser vanligtvis den första betydelsen. Det gör också humanistisk – fast det enligt ordböckerna då borde heta humanitär. Personbeteckningen humanist i singular syftar vanligen på en människovän. (Den är särskilt vanlig i minnesord, där de två första betydelserna inte sällan kombineras. En läkare med kulturintressen ihågkoms gärna som ”en sann humanist”.) Humanister i plural avser däremot hellre humanioraforskare eller kulturutövare, och inte så sällan religionsförnekare.
Och står det humanisterna i bestämd form plural handlar det mestadels om medlemmar i Förbundet Humanisterna, alltså organiserade religionsfiender – till skillnad från det stillsammare Humanistiska Förbundet som åberopar kulturbetydelsen.
Det är inte bara förvirrande. Som vid alla begreppsstrider handlar det i grunden om makt. Vilka medborgare vill se bakom de vackra orden: fackföreningsaktivister, övertidsarbetande, bildningssökande eller religionsfiender?







