Debatten om pronomenet hen har aktualiserat frågan om hur och när språknormer kan förändras. Kanske kan språkvårdshistorien ge svar? I Ulf Telmans bok ”Tradis och funkis” (2003) finner vi ett par belysande exempel.
En förändring som målmedvetet drevs igenom var slopandet av verbens pluralformer (de skriva, pojkarna sjöngo etc) i skrift. Ofta sägs Selma Lagerlöf ha varit först, men när Nils Holgersson fick tala med singularformer i boken från 1906 hade de varit det normala i svenskt talspråk i mer än hundra år. En viktig roll för Lagerlöfs val spelade förmodligen språkprofessorn Adolf Noreen, som sedan länge argumenterat för enhetlig böjning eftersom pluralformerna saknade kommunikativ betydelse.
Arbetarförfattarna anammade bruket, men inte förrän 1945 tog TT ställning för singularformer, med stöd från Nämnden för svensk språkvård (men i strid med Svenska Akademien). Först på 1950-talet var reformen genomförd. Den hånade ”bolsjeviksvenskan” som ansetts hota åtskillnaden mellan stilnivåer var accepterad.
Jämfört med denna långsamma tillvänjningsprocess gick övergången till du-tilltal desto snabbare. På bara några år under 1960-talet fick du ersätta både Ni och gamla tiders titlar. Men det var inte Bror Rexed på Medicinalstyrelsen som började, även om hans påbud för myndigheten fick stort signalvärde. Snarare hade du-tilltalet vuxit fram bland språkbrukarna, inte minst arbetarna. När sedan både titulerandet och det illa omtyckta Ni:et inte längre fungerade låg du redan på lut. Och samhället var redo för ett jämlikt tilltal.
Båda exemplen visar hur medvetet kampanjande och folklig spridning ofta samverkar. Så är det även i hen-processen. Men dagens informationsteknologi gör att allt blir offentligt och verkar ske samtidigt. Nya aktörer kan därmed driva språkförändringar (studenter, fria debattörer och flygbolag).
Både då och nu blandas språkliga för- och motargument med politiska. Då handlade det om klass, idag om kön, men att det är svårt att skilja språk- och samhällsdebatt åt är alltså inget nytt. Den språkvårdare som försöker fokusera enbart på de kommunikativa aspekterna av hen, och bortse från ideologisk laddning, får lika stora problem som en gång Adolf Noreen.
