Kanske är bloggandet också en språkfråga. Finns det en bloggsvenska, och vad kännetecknar den i så fall? En inte alltför vetenskaplig undersökning av tre flitiga bloggare får antyda svaret på frågan. Den första är denna tidnings politiska chefredaktör, P J Anders Linder.
Man kan jämföra hans bloggar med hans ledarartiklar. Meningsbyggnaden är mer varierad: i bloggarna finns dels meningar som är längre än i ledarartiklarna, dels betydligt fler korta, ofullständiga meningar. De långa meningarna är resultatet av relativt fritt associerande med åtskilliga inskott. De korta består ofta av snabba omdömen: ”Kul grepp! Värt en svensk efterföljare!”
Dessa expressiva satser hänger samman med att Linders bloggar är mer dialogiska; de har ett starkare läsartilltal. De innehåller fler frågor, för all del retoriska. Ett typiskt exempel, med förlängande inskott: ”Hur mycket riktiga strukturreformer – med förbättrade villkor för småföretagen – hade man inte kunnat få för dem?”
Det korta formatet skapar också en uppräkningsstil. Ett ofta använt skiljetecken är kolon, följt av viktiga fakta, frågor eller argument.

En bloggare av annat slag är Aftonbladets nöjesreporter Fredrik Virtanen. I sina tryckta krönikor är Virtanen en stilistisk friskus. Han varvar långa meningar och en- och tvåordsmeningar och vill gärna sätta ett påfallande adjektiv framför varje substantiv (”Ernst är en briljant karl, en perfekt machofikus”). Favoritkonstruktionen är parallellismen: ”Det är vackert. Det är mysigt. Det är Sverige om sommaren. Det är salt och sött.”
I bloggarna blir Virtanen mer slätstruken. Han lägger den stilistiska lekfullheten åt sidan och skriver lättsamt om egna upplevelser med många jag, i långa och associativt uppbyggda meningar: ”Det är alldeles för trevligt att umgås med Andres – han kan vara absolut roligast i världen (och jag älskar människor som pratar mycket och om dessutom visdomarna haglar så är det förstås jackpot) – så vi stängde Ruby och därpå Riche innan jag insåg att det här håller inte, jag ska ju köra till Linköping och då är 0 promille att föredra.”

En tredje bloggare är historikern Jenny Björkman, som ibland skriver långa kulturartiklar i denna tidning, men också har en blogg på Forskning och Framstegs webbplats. Björkman bloggar med en relativt återhållen sakprosa. Men i jämförelse med kulturartiklarna sänker hon stilnivån ett par steg. Hon kan använda fraser som surfa in, stöter på en kille, en rejäl smäll, du-tilltal och retoriska frågor, och hon börjar gärna meningarna med och eller men. Sådana drag är klart ovanligare i kulturartiklarna.

Finns det alltså en särskild bloggsvenska? Ja och nej. Nej, därför att alla tre skribenterna behåller sin personlighet oavsett medium. En Björkmanblogg är mer lik en Björkmanartikel än en Virtanen- eller Linderblogg. Ja, därför att alla tre skribenterna i viss mån gör samma stilistiska anpassning till det nya mediet. Från olika utgångslägen skriver de lite mindre genomarbetat, lite mer dialogiskt, lite mer associativt. Det offentliga samtalet blir snäppet intimare i bloggen.