Eva Bäckstedt skriver om nya upplagan av Svenska Akademiens ordlista (se länk till höger), att man kan lära att av tiotusen nya ord i nästa upplaga så kommer två från multietniskt ungdomsspråk (eller shobresvenska): guss (flicka) och keff (dålig) .
Av artikeln kan man också lära att dessa två ord räcker för att åtskilliga bedömare ska förlora allt sinne för proportioner och börja tala om shobresvenskans invasion i ordlistan - den må sedan vara välkommen eller ovälkommen.
Varför denna reaktion? Visst är det värt notera att guss och keff nu blivit ordlisteetablerade. Det är ungefär lika anmärkningsvärt som att tjej och kass kom in i tionde upplagan 1973. Men det verkligt anmärkningsvärda är ju det omvända förhållandet: hur få ord från våra stora invandrar- och minoritetsspråk som letar sig in i standardsvenskan.

Finska har talats i Sverige i åtminstone sju-hundra år, och kanske 300 000 svenskar har finska som modersmål. Men räkna upp tio nya finska lånord i svenskan! Jag frågar folk ibland och efter
lång tystnad brukar någon tveksamt mumla sisu eller sauna. Sisun är belagd i svenskan sedan Paavo Nurmis dagar på tjugotalet, sauna sedan början av sextiotalet. Den riktigt kunniga vet möjligen att stavgång, belagt sedan 1997, är en direktöversättning av finska sauvakävely.

Men räkna upp tio nya engelska lånord! Enkelt, trots att betydligt färre svenskar har engelska som modersmål än till exempel arabiska (som ligger bakom keff) eller turkiska (som givit upphov till guss). De cirka tvåhundra etablerade arabiska lånorden i dagens svenska har inte kommit med efterkrigstidens invandring utan betydligt tidigare, ofta den lärda vägen: alkohol, amiral, asfalt, chiffer, giraff, kaliber, koffert, madrass, razzia, schack. Detsamma gäller hundratalet etablerade turkiska lånord: hord, kaviar, kiosk, kosack, sorbet.
Ett språk med låg status har alltså så gott som inget inflytande på ett språk med högre status. Därför står endast engelskan för nämnvärd ordexport till svenskan; det är enda språket som i Sverige har högre status. I Finland är det naturligtvis annorlunda; vardaglig finlandssvenska kryllar av finska lån. Det var kiva! säger finlandssvensken när det var kul, och kiva är ett nordfinskt dialektord med ursprungsbetydelsen snabb, ivrig.

I vissa bostadsområden i Sverige där många ungdomar har andra modersmål än svenska, kan också språkstatusförhållandena vara jämlikare. Ungdomsslangen i dessa områden får därför många lånord från andra språk.

Några enstaka letar sig alltså in i allmänspråket och Akademiens ordlista. Som alla slangord har de, åtminstone till en början, en mycket vardaglig stilprägel. Troligen är det orsaken till de överdrivna reaktionerna, vare sig de är positiva eller negativa.
En Svenska Akademiens ordlista med lånord från invandrarspråken sida upp och sida ned är alltså en språksociologisk otänkbarhet. Fler ord än i dag vore i och för sig ett välkommet tecken på att världsspråk som arabiska och spanska fått något bättre status i det svenska språksamhället. Men de som fruktar eller hoppas på att de ska bli riktigt många tänker kefft.