I min förra språkspalt om finlandismer tog jag upp att adjektivet snål i Finland kan betyda sugen på något och att den betydelsen bara lever kvar i ordet snålvatten i rikssvenskan. Jag hade fel. En mig närstående jägare undrade om jag aldrig hört ordet skottsnål.

Jovisst. Men jag har trott att en skottsnål jägare inte vill slösa med sina skott utan håller inne med dem. Men det är tydligen fel. En skottsnål jägare är tvärtom verkligen sugen på att avlossa skott och skjuter för mycket. Här lever den gamla innebörden av ordet snål kvar.

I samma språkspalt kom jag, genom ett skrivfel eller rent av genom en freudiansk felskrivning, att påstå att klädnypor i Finland kallas byxpojkar. Självfallet skulle det vara bykpojkar eller tvättpojkar. Det är ju inte till några byxor man behöver klädnypor utan till allt möjligt som kan lyftas upp ur ett bykkar.

Det är många av tidningens läsare som tycker om att använda finlandismer. Susanne Gerstenberg skickar ett mejl som gör att jag längtar till sommaren. Då kan jag nämligen ta på mig min simkostym för att ta ett dopp från bryggan. Sven-Olof Sandberg berättar att ordet aktielokal kan användas där en rikssvensk skulle säga bostadsrätt och att han som barn slickade på en slicksticka istället för en klubba.

Och Christina Branders har en särskild kärlek till ordet snarvla, som betyder prata strunt. Enligt SAOB användes det, särskilt förr, även om djur för att beskriva ”oavbrutna följder av läten”.

Och apropå djur så påminner Tomas Bonn om att man att i Österbotten gör språklig skillnad på han- och honkatter. Säger man att man har en katt så innebär detta att man har en honkatt. En hankatt är en frass. På isländska heter hankatt ”fress” och på norska ”fross”.

Tomas Bonn är entusiastisk över ett annat uttryck som används i Finland, nämligen paja. Det kommer från finskans ”paijata” och rör sig således om en fennicism. Han skriver: Sin hund klappar man. Sin älskade smeker man. Sin katt pajar man. När man pajar sin katt stryker man den medhårs.