På begäran, favorit i repris: sin eller hans? Gjorde moderaterna pronomenfel på valaffischen 2002: ”Varför vill (s) driva Britta från sitt hus?” (Väljarna kanske tyckte att Britta inte hade någon anledning att bo i socialdemokraternas hus och röstade på andra partier.)

Denna tidnings kvalitetsredaktör Lars Ryding mottager sin- och hans-exempel från många läsare: ”Gert Wingårdh kallas i samband med hans utställning Åtta hus för Sveriges mest framgångsrika arkitekt”; ”En brittisk forskarorganisation har spänt ögonen i Stella McCartney efter ett uttalande hon gjorde vid lanseringen av hennes ekologiska hudvårdsserie”.

Sin och hans har det skrivits åtskilligt om på denna plats, men nu behövs alltså ett nytt varv. Jag tar det från början – dessvärre med viss grammatikexercis.

Det finns en grundregel. När pronomenet syftar tillbaka på subjektet i samma sats väljer man sin. I enkla fall gör ingen infödd talare fel: ”Emma hämtade sin mormor på stationen”; ”Emma blev glad när hennes mormor hade en ny man med sig”. Vid när i det andra exemplet börjar en ny sats. Därför blir det hennes.

Så långt allt väl. Men en mängd mer komplicerade konstruktioner både kan och inte kan tolkas som egna satser. Det är den grammatiska osäkerhetsdomänen. Där har man inte så mycket hjälp av satssubjektregeln: ”Vi tackar alla som låtit oss fotografera sina/deras hundar”, ”Äldste sonen blev partiledare efter mordet på sin/hans far”. Språkkänslan är genuint osäker i dessa fall.

Osäkerhetsdomänen kan ha vuxit de senaste årtiondena. I en avhandling från 2007 redovisar Göteborgsforskaren Sofia Tingsell en stor undersökning av sin och hans i skrift och i spontant tal – främst bland ungdomar i flerspråkiga storstadsmiljöer. Sin är på svag tillbakagång. Ungefär en gång på tio används hans, hennes eller deras där satssubjektreglen kräver sin, sitt eller sina. Särskilt vanligt är det vid prepositionsfraser. Den som säger ”Hon bjöd sina killkusiner på middag” kan också säga ”Hon lagade middag till hennes killkusiner”. Psykologiskt har alltså talaren tolkat prepositionsfrasen till sina killkusiner som en egen sats.

Överanvändningen av hans och hennes är vanligare bland yngre, och vanligare i Stockholm än i Göteborg och Malmö.

Samma tendens rapporteras till Lars Ryding: oväntade hans och hennes i prepositionsfraser som i samband med hans utställning och vid lanseringen av hennes serie. Pronomenvalet i sådana fraser tycks inte sällan bestämmas av skribentperspektivet. Valaffischförfattaren har Brittas perspektiv och skriver sitt. Journalisten har rejäl distans till Stella McCartney och skriver hennes.

Jag är inte så dum att jag tror att skribenter och läsare ska sitta och leta diskutabla satssubjekt i komplicerade grammatiska strukturer. Därför har jag följande råd:

Till skribenter: i tveksamma fall kan du pröva satssubjektregeln om det är enkelt för dig. I annat fall skriver du antagligen inom osäkerhetsdomänen, och valfrihet är möjlig.

Till läsare: osäkerhetsdomänen för sin och hans tycks ha vuxit. Därför får vi vänja oss vid fler fall där skribenten, medvetet eller omedvetet, signalerar perspektiv i sitt pronomenval. Tidningsprosan har inte blivit fattigare av det.