SPRÅKSPALTEN | Lappsjuka

Reaktionerna är många på min förra språkspalt som handlade om förledet skogs- och ord som skogstokig och skogsfull. Ebba Elvius hörde ordet skogstokig användas i sin gymnasieklass norr om Stockholm någon gång i mitten eller mot slutet av 80-talet. Hon försökte förgäves få reda på varifrån eleverna fått uttrycket. Therese Palm mejlar att hon tror att den ökade användningen av ordet idag helt enkelt är en missuppfattning av ett annat ord med liknande innebörd, nämligen oxtokig.

Gunilla Törnquist-Hedström menar att skogtokig ursprungligen är ett norrländskt uttryck som betyder ”rått ursinne”. Ola Lidström håller med om det norrländska ursprunget, men anger en annan betydelse. Skogstokig är enligt honom helt enkelt en synonym till lappsjuk, det vill säga ”galen av brist på social kontakt”. Svante Modin, pensionerad yrkesmilitär, fortsätter det norrländska spåret och utreder frågan mycket levande. Han berättar hur han under sin tjänst i en norrländsk garnisonsstad under sextio- och
sjuttiotalen fick ”värnpliktiga från de rena storstadsområdena (Stockholm och Göteborg), värnpliktiga med liten eller ingen erfarenhet av livet utanför storstadens puls, nöjesutbud, umgängesformer och ungdomskultur. Detta ledde ibland till rejäla kulturkrockar och inte sällan till verkliga depressioner, populärt kallad ”lappsjuka”. Om lappsjukan var ett långvarigt och ibland högst allvarligt tillstånd, var skogstokigheten oftast av ett mera akut, men ibland återkommande, och humoristiskt slag. De unga gossarna från storstaden ställdes ofta inför situationer, som för oss som växt upp och levt i en mindre urban miljö var fullständigt naturliga, men som för dem var helt främmande.”

Hans O Alfredsson fortsätter på det norrländska temat. Han påpekar att det inte alls är konstigt att just akademiledamoten Peter Englund använder ordet skogstokig. Denne kommer ju från Boden. Vidare introducerar Hans O Alfredsson ett annat skogs-ord. Han berättar att i hans uppväxtmiljö norröver ”förekom ett ofta använt begrepp:
skogsond (skokks”onn). Min pappa var skogsarbetare, alla i byn var skogsarbetare, hela tillvaron var präglad av skogen och arbetet i skogen. Huggare och (häst)körare gav sig av hemifrån till ljudet av klingande bjällror när det fortfarande var mörkt på morgonen, återvände hem när det hade mörknat igen. Nio, tio timmar av slit i kyla och meterdjup snö satte sina spår i krafter och humör. Inte konstigt att en och annan var lätt vresig, skogsond, vid hemkomsten. Skogsond var ett begrepp som alla kände till. Det användes även i överförd betydelse. När någon fräste till eller var tvär i humöret kunde han få höra: jä tro du ä skokks”onn (jag tror att du är skogsond).”

Jag får ingen träff på skogsond, när jag gör en snabbsökning av nätets tidningstext. Däremot hittar jag det när jag googlar. Och i den blogg där det först dyker upp har ordets förled inget alls med skogen att göra. Det är enbart förstärkande. I de just citerade läsarbidragen har dock förledet skogs- kvar sin ursprungliga innebörd. Man blir
tokig eller ond av - eller möjligen i - skogen. Men hur har glidningen mot den förstärkande, generella betydelsen gått till? Och kommer den att fortsätta eller avstanna? Den som det visste.