På Nationalmuseet i Köpenhamn står en runsten från Sørup på Fyn. Den bör vara från 1000-talet. Ingen har hittills lyckats tyda inskriften. Chiffer, magiska formler eller rent nonsens? Nej, det är baskiska.

Det menar i alla fall Stig Eliasson, pensionerad professor i ett flertal språk, i en tämligen ny antologi, Nya perspektiv inom nordisk språkhistoria, utgiven av Gustaf Adolfs-akademien 2007. Eliasson har läst ut runornas ljudvärden och sedan omsorgsfullt matchat det mönster han får mot germanska, romanska, baltiska, slaviska, keltiska och åtskilliga andra språk. Det passar bara för baskiskan, ett språk där de tidigast bevarade texterna annars är från 1500-talet. Inskriften skulle lyda ungefär ”Basa lät hugga dessa runor åt sin make Etxehegi, och Isifus åt sin faster Izeba”.

Det är helt normalt innehåll för en runinskrift, och man vet att det under en period funnits något slags litet vikingarike i Baskien. Tolkningen är alltså inte orimlig.

I samma bok skriver en annan professor, Bo Ralph, om en berömdare runsten, Rökstenen från 800-talet. Den långa inskriften kan kallas den äldsta texten på svenska. Runforskarna har varit överens om att den bland annat nämner Theoderik den store: ”Då rådde Tjodrik, den dristige … ”Inte alls, säger Bo Ralph. Man ska snarare läsa ”red på hästen, den dristige krigaren”.

Forskarna har också med förtjusning tolkat chifferskriften på Rökstenens toppsida som ”Sibbe, den heliga platsens väktare, avlade nittioårig”. Men det handlar inte om vikingatida potens. Chifferskriften ska läsas från andra hållet, menar Ralph. Det står troligen ”Jättekvinnan utplånar inte en släkt som iakttar heliga förpliktelser”.

Än vanskligare blir språkhistorien om man backar ytterligare tusen år. Några århundraden före Kristus talades måhända urgermanska; den splittrades sedan i gotiska, urnordiska och andra germanska fornspråk. Några språkprov finns inte bevarade, utan man får rekonstruera urgermanskan utifrån jämförelser med avläggarspråken. Varför, undrar Hamburgprofessorn Kurt Braunmüller i samma volym, avskildes urgermanskan en gång från sina indoeuropeiska systerspråk?

Braunmüller utgår från att urgermanskan förefaller ha haft en jämförelsevis enkel grammatik. I grekiska och latin fanns en mängd ändelser för olika verbtempus, i urgermanskan bara två, nutid och dåtid. Urgermanska substantiv tycks ha böjts bara i fyra kasus – nominativ, genitiv, dativ och ackusativ, som dagens tyska – vilket är litet i förhållande till samtida språk.

Det talar för att urgermanska kan ha uppstått som ett förenklat kontaktspråk. Några indoeuropeiska stammar mötte folk med helt andra språk och ett slags pidginspråk utvecklades. Braunmüller nämner både feniciska (puniska) och östersjöfinska språk.

Jag brukar ju på denna plats skriva om 2000-talets svenska. Varför ska en språkvårdare fiska notiser om fornspråken? I första hand därför att det är roligt, måste jag svara. Men det finns också en del att lära. En genomforskad runsten låter sig plötsligt läsas på annat sätt. Medelhavsfolk är djupt inne i vår språkhistoria från allra första början. Inget språk är entydigt, inget språk är isolerat från andra.