Ordet påsk är speciellt. Det är ett hebreiskt lånord (från pesach) vilket är mycket ovanligt i svenskan. Tillsammans med påk, påle, påse, påta, påve och påver hör det till den mycket lilla grupp som börjar med på- utan att vara en sammansättning med prepositionen, som påminna och påflugen. Vi stavar hellre po- som i post, potta och Polen.
Påskprepositionen framför andra måste därför vara på. Det kan man hävda utan att vara särskilt på i betydelsen ”framfusig”, ”aktiv” - hon är så på. Den konstruktionen, som väl är en ellips av på hugget eller på gång, etablerades med Nilecity på 1990-talet. Ibland sägs dock att prepositionen på är på; den slår ut andra prepositioner. Det stämmer inte. I tidningsspråk är i ungefär dubbelt så vanlig som på och har så varit sedan 1960-talet.
Intrycket att på tar över kommer nog av att många andra prepositioner kan ersättas med på. Jakten på den försvunna skatten eller efter den försvunna skatten? Slutet på filmen eller slutet av filmen? Skillnad på olika skolor eller mellan olika skolor?

Att välja rätt preposition hör till det allra svåraste i svenskan; man behöver bara skriva tjugo rader för att upptäcka det. Ofta är på ett av alternativen vid sådana valproblem.
Varför kan på användas nästan lite hur som helst? Jo, ordets grundbetydelse är nog inte ”ovanpå” som man ofta föreställer sig, utan det mer allmänna ”lokaliserad till”. Därför går man in på sitt rum, läser på universitetet och sitter på bussen. På betyder här inte så mycket mer än en allmän tillhörighet. Först när man verkligen vill framhålla att något är inuti något annat väljer man i: man lägger om golvet i rummet, det var dålig luft i bussen, och en lunchföreläsning kan äga rum i universitetet, den specifika universitetsbyggnaden.
Att vi alltid sitter i bilen och inte på bilen förklaras av att bilen är så liten. Bilisten är så påtagligt inklämd inuti plåtlådan att ingen annan preposition än i är möjlig.

Samma allmänna på-betydelse aktualiseras i de andra exemplen. Att tala om jakten på skatten uttrycker bara att jakten så att säga är lokaliserad till skatten. Men jakten efter skatten är konkretare; man ser nästan hur skatten flyger i väg och jägarna följer efter. Väljer jag mellan gymnasierna i Kärrtorp och Farsta konstaterar jag gärna att det är skillnad mellan olika skolor. Talar jag om svenskt skolväsen i allmänhet ligger det närmare till att påpeka att det är skillnad på olika skolor.
På kan ju också sättas in där ingen preposition är nödvändig: lyfta (på) en sten, flytta (på) stolarna, skriva (på) en roman. Effekten blir att objektet inte blir lika påverkat av verbhandlingen, för att tala i grammatiska termer. Utan preposition kånkar jag nog i väg med sten och stolar och producerar nog en hel roman. Men med på-konstruktionen utför jag lyft-, flytt- eller skrivaktiviteter som är lokaliserade till respektive sten, stolar och roman. Stenen och stolarna behöver för den sakens skull inte rubbas så mycket, och det är tveksamt om romanen blir färdig.

Ja, dessa subtiliteter i svenskans svåra prepositionsbruk kan man begrunda på påsken - ett något udda påsknöje. Men vill man reda ut frågorna just när innevarande påsk innesluter oss, får man tänka i påsk.