Dagens språkspalt är en riktig språkpyttipanna med pensionerade professorer, ordälskande ordboksläsare och oskyldiga patienter inblandade. Gunvor Hållén och Margarita Rossander har undrat om titlar som professor emerita och biskop emerita verkligen är korrekta. Kan professor som är ett maskulint ord ha en bestämning i feminin form?
Andra tycker att ordet är en onödig nymodighet. Att ordet är tämligen nytt bevisas av att det inte förekommer i SAOB, där man kommit till ord som började med em- på 1920-talet. Artikeln om emeritus skrevs ursprungligen 1922. Men i SO (Svensk ordbok) från 2009 förekommer ordet emerita med förklaringen pensionerad kvinnlig präst eller professor.
Emeritus är ett ord som ursprungligen lär ha använts om avdankad soldat i den romerska hären. Om det varit vanligt med kvinnliga soldater att avdanka i det romerska riket hade nog en sådan kunnat kallas emerita. Titlarna emeritus och emerita antyder också att professorn/prästen/biskopen i fråga fortfarande är delvis knuten till universitetet, stiftet eller kyrkan.
Med anledning av min senaste språkspalt om bland annat orden trottör och tramera frågar många varför dessa ytterst sällsynta ord överhuvudtaget behöver stå i en ordbok. Ingen förstår dem; ingen använder dem längre. Men SAOB är ju en historisk ordbok. Poängen med en sådan är just att man där får en beskrivning av svenska ords historia, ursprung och användningsområden från 1521 och framåt. Detta är av stort värde för språkvetare och andra ordälskare för att kunna förstå sådana ord som inte längre är i bruk, men som lever ett liv i gamla texter.
I en tidigare språkspalt diskuterade jag ordet obrydd. Många läsare har påpekat att det negerande prefixet o- har blivit allt vanligare. De har också undrat om inte bruket spritt sig från norra Sverige. Här kan dörren kan vara oöppen och kontakten oi. Och så kallade roliga historier om någon som går fel i svängdörrar handlar oftast om en norrlänning som tolkar skylten OUT som O-UT, det vill säga IN.
Ewa-Lotta Berg, som är tandläkare, skriver att när hon hade sin praktik och patienterna skulle betala så frågade hon ibland skämtsamt om de vill göra sig o-skyldiga. Hon menar att skämtet bara gick hem hos norrlänningar.
