Triviala texter säger mycket om sin samtid. För några veckor sedan försvarade Göteborgslingvisten Karin Helgesson sin doktorsavhandling om orubricerade platsannonser i Dagens Nyheter från 1955–2005. Av den kan man lära hur vi tänkt och talat om arbetet.

I den orubricerade platsannonsen söker arbetsgivaren kvalificerad arbetskraft och kostar på sig att bre ut sig en del. Utrymmet används bland annat till att beskriva önskvärda egenskaper hos den sökande. Samarbete, initiativ och självständig är favoritord under hela perioden. Men de första tio åren är också energisk och representativ vanliga för att sedan försvinna. Och efter 2000 blir drivande och drivkraft de allra vanligaste orden; analytisk, flexibel och resultatinriktad blir också frekventare.

Men varför ska den energiska eller analytiska söka jobbet? Fram till 1965 är det viktigaste lockbetet helt enkelt att tjäna pengar. Därefter utlovas under trettio år främst stimulerande arbetsuppgifter. Från 2000 understryks lika mycket möjligheterna till personlig utveckling.

Ännu intressantare är kanske den bild arbetsgivaren ger av sig själv. 1955 är det ofta ingen bild alls, bara en kontaktadress. Från och med 1965 berättar man om verksamheten i vi-form.

Arbetsgivaren framträder också genom tilltalet till den sökande. Fram till 1965 härskar opersonligheten. Kompetenskraven formuleras som goda kunskaper i engelska, uppmaningen att söka ansökan skickas till…

1975 kommer ett mer jämställt vi–du-tilltal: vi ser gärna att du har goda kunskaper i engelska; din ansökan skickar du till…

Efter 2000 ökar ett lika intimt men tuffare tilltal. Raka påståenden, du har kunskaper i engelska, eller den besynnerliga standardformuleringen, vi ser att du har kunskaper i engelska – inget gärna. Uppmaningen att söka står i burdus imperativ: skicka din ansökan till…

Om platsannonsen speglar verkliga förändringar i arbetslivet är ovisst. Snarare återger den ideologin. Helgesson sammanfattar att 1955–1965 framställdes en hierarkisk relation mellan arbetsgivare och sökande, präglad av artighet och distans. Därefter följer trettio år med relativ jämbördighet, präglad av närhet och engagemang. I dag råder närhet och hierarki. Är det så vi förstår arbetslinjen?