En av språkspaltens läsare undrar över ordet tågsätt som nyligen förekom i SvD i recensionen av Montefiores biografi över den unge Stalin. ”Stalin var en mästerlig organisatör”, stod det där. ”Hans liga genomförde spektakulära bankrån och kapade fartyg, postdiligenser och hela tågsätt.” Och här hakade alltså frågeställaren upp sig på det sista ordet och undrar om ”set” verkligen kan skrivas med bokstaven -ä. För mig som är uppvuxen vid järnvägen är ordet tågsätt, med denna stavning, något alldeles självklart. Jag hade inte ens tänkt på att det skulle kunna stavas på något annat sätt, än mindre funderat över ordets ursprung. Så fungerar det ju för de flesta av oss med ord som ingår som en naturlig del i vår vokabulär.

En kontroll i SAOB (Svenska Akademiens ordbok) visar att ordet sätt i tågsätt – som naturligtvis stavas med -ä – kan ha sitt ursprung i ett svenskt dialektalt sätt med betydelsen ’omgång, uppsättning’, men också att det sannolikt i just detta sammanhang har sin upprinnelse i det engelska set med samma betydelse.

Och nog verkar det troligt med engelskt inflytande i detta fall. När tågsätten så småningom började rulla genom Sverige, var det från England man inledningsvis lånat inspiration, kunskap och pengar – och följaktligen också en hel del av de nya ord som behövdes för att uttrycka sådant som hade med det nya transportmedlet att göra. Utöver tågsätt kan man tänka på ord som räls (av engelskans rail som i sin pluralform, rails, blev till det svenska räls) eller sliper, sliprar (’järnvägssyll’) som har sitt ursprung i engelskans sleeper, ett ord som enligt den engelsk–svenska ordboken utöver sin grundbetydelse också har en fackspråklig användning i järnvägssammanhang och då betyder ’syll’ eller ’sliper’ (sic!).

En annan läsare undrar över ordet telefonör som hon tycker sig märka har blivit allt vanligare. ”Finns verkligen det ordet?” undrar hon. Ja, det gör det – numera. I senaste upplagan av Svenska Akademiens ordlista (2006) kan man slå upp ordet telefonör, något som man inte kunde i den förra upplagan från 1998. Och det är inte så konstigt, eftersom det är först på tjugohundratalet som ordet på allvar börjar förekomma i tidningstext och därmed långsamt tränger sig in i allmänspråket.

Telefonör är, liksom en hel del andra substantiv, bildat genom att suffixet (avledningsändelsen) -ör läggs till ett verb, i det här fallet telefonera. Ordbildningsmönstret är ganska vanligt och det nya ordet betecknar någon eller något som utför den handling som verbet indikerar (jfr jonglera: jonglör, rapportera: rapportör, arrangera: arrangör.)

En telefonör är alltså den som telefonerar, den som ringer upp och initierar ett samtal. Ordet har en ganska formell klang, men visst kan det vara användbart. Om frågeställaren i det här fallet hade ringt upp och ställt sin fråga i stället för att mejla den, hade jag nu kunnat skriva att telefonören i fortsättningen lugnt kan använda ordet telefonör. Det finns.