Bokmässan avlöpte förra helgen. Det grundläggande syftet är att ge svensk bokförsäljning och därmed också svenskt litteraturspråk förliga vindar. Vilka är bokmässans verkliga hjältar?

Några förslag: Jim Jakobsson, Tore Winqvist, Gunnar Sandin eller Kajsa Öberg Lindsten. I montrarna låg deras översättningar av humanistisk och samhällsvetenskaplig facklitteratur till svenska. Förlagen har gärna ett grekiskt namn, Arkiv, Daidalos, Doxa, Symposion, Thales – antikens lärdomsspråk har marknadsvärde. De säljer ganska bra.

På universiteten pressas humanisterna att överge svenskan. Universitetsledningar och vetenskapsråd sätter poäng och delar ut anslag efter antal artiklar i engelskspråkiga facktidskrifter. Den som skriver originalvetenskap på svenska äventyrar både sin egen och sin arbetsplats ekonomiska överlevnad. Svenskan stryps som redskap för intellektuell debatt.

Men i översättningarna lever den. Översättarnas viktigaste insats för det humanistiska vetenskapsspråket är nog inte facktermerna. Visst behöver vi termer som polyfoni (mångstämmighet i texter och samtal), diglossi (olika språk för olika verksamheter i ett samhälle) eller intension (filosofisk term att stava med s, vardagsspråkets intention är något helt annat). Men de är relativt få och har samma välavgränsade betydelse oavsett språk.

Viktigare är de ämnesanknutna allmänspråksorden. Hur låter typisk filosofisvenska?

”Tesen i denna uppsats är att det inte finns någon anledning att anta att vanliga mentala tillstånd inte uppfyller både villkor (I) och villkor (II)” (språkfilosofen Donald Davidson i Jim Jakobssons översättning). Tes, anta, mentala tillstånd, uppfylla villkor. Orden och uttrycken finns i allmänspråket men får en mer specifik betydelse, på gränsen till fackterm, i filosofitexter. Typisk är också uppräkning med romersk siffra i efterställd parentes, inte båda villkoren eller första och andra villkoret.

Eller kulturhistoriesvenska: ”Andra forskare var också mycket medvetna om relationen mellan historia och myt” eller ”I fallet med Orienten har västerlandets roll i konstruktionen av begreppet som en motpol blivit tydlig nog” (historiken Peter Burke översatt av Tore Winquist) – historia, myt, konstruktion och begrepp betyder lite mer (har större intension!) än i allmänspråket.

Facktext byggs av facktermer i kombination med ord av detta slag – inte alltid så roliga, men desto mer nödvändiga för det precisa, abstrakta tänkandet. Den dag vi inte kan läsa dem i svenskspråkiga texter från den humanvetenskapliga forskningsfronten är svenskan, svensk humanistisk forskning och den folkliga bildningsnivån illa ute.

Det finns forskare som framhärdar i svenskan. Två av dem, filosofen Mats Rosengren och konstvetaren Hans Hayden, fick på bokmässan Riksbanksfondens Pro lingua-pris för att låta översätta sina verk till ett internationellt språk. Ett genialt pris! Det möjliggör för svenska humanister att prestera på toppen av sin förmåga, det vill säga på sitt bästa språk, och att föra ut prestationerna till internationell publik.

Rosengren, Hayden och översättarna – det svenska fackspråkets hjältar. Mot sig har de dock en Goliat: utbildningsadministratörer förblindade av citeringsindex i engelska facktidskrifter.

Men David var som bekant smartare än Goliat.