Vanlig beskyllning mot språkvårdare: opportunister! Bara ett språkfel blir tillräckligt vanligt anses det vara rätt.

Anklagelsen är välgrundad. Varje annan inställning är ohållbar. Den som exempelvis hävdar att det heter skrivade och inte skrev med hänvisning till 1400-talssvenskan och förbigår hur svenskarna böjt verbet sedan 1600-talet, har nog inte framtiden för sig som språkvårdare.

Det är alltså trivialt att fel så småningom kan bli rätt. Frågan är en annan: hur vanligt måste felet vara för att bli rätt?

Det låter sig undersökas. Jag har gjort beräkningar i den stora pressdatabasen Mediearkivet av åtta vanliga fel som redan blivit eller håller på att bli rätt. Undersökningen gäller alltså tryckt tidningsspråk – i tal är förhållandet mellan rätt och fel betydligt mer komplicerat. Jag har räknat ut hur stor andel av samtliga belägg av en konstruktion eller en ordform som är ”fel”. Resultatet framgår av tabellen.

Konstruktionstyp eller ordform (inom parentes anges andelen belägg för ”fel”):

satt pratade, gick lade sig

för satt och pratade, gick och la sig (0,001 %)

vart bor han för var bor han(1,8 %)

kunnat gjort för kunnat göra(4 %)

kommer bli för kommer att bli(10 %)

mer arg för argare(14 %)

lovar komma för lovar att komma(20 %)

efter att för efter det att(88 %)

ska för skall(88 %)

Någonstans mellan fem och tio procent tycks man kunna hitta ”fel-blir-rätt-gränsen”.

Det kommer bli bra är ju i dag en accepterad konstruktion, medan så kallat dubbelt supinum, vi hade kunnat gjort det, anses vara fel i skrift.

Irritationsgränsen verkar ligga något högre, ungefär vid 10 procent. Åtskilliga grymtar ännu över kommer bli. Men vid högre frekvenser störs man inte längre. Sällan hörs klagomål över lovar komma eller mer arg – detta sätt att komparera adjektiv syns allt oftare. Och i minst femtio år har det varit rätt med ska och efter att. (Det senare är en vanlig börsspråkskonjunktion: ”Råvarorna öppnade nedåt på onsdagen efter att dollarförstärkningen fått ny fart…”)

Ett riktigt ovanligt fel irriterar inte heller. Det märks inte. Jag håller dock satt läste för en bubblare; i bloggarna finns många belägg.

Så opportunistiska är alltså språkvårdarna. Det fel som görs minst en gång på tio blir rätt.