På senare tid har Språkspalten upprepade gånger fått upprörda mejl om sammanblandningen av var och vart, om problemet med maskulin adjektivändelse vid feminina substantiv och om att skillnaden mellan knappt och nästan inte längre upprätthålls. Jag har skrivit om det förr, men det är angelägna frågor så jag tar tillfället i akt att så här i början av ett nytt decennium påminna om språkvårdens inställning i just de här fallen. Jag börjar i dagens spalt med den maskulina adjektivändelsen, det -e som under de senaste åren brett ut sig som ett språkligt ogräs.
När jag senast skrev om det (5/1 2008) var egentligen det stora problemet att alltför många använde e-formen framför substantiv som kunde användas om både män och kvinnor (exempelvis minister, lärare, forward) utan att tänka på om den omtalade verkligen var en man. Man kan inte skriva eller säga ”vår framgångsrike målskytt” om Lotta Schelin. Framgångsrika ska det vara om det handlar om en kvinna.
Nu, två år senare, har utvecklingen mot allt fler adjektiv som slutar på -e accelererat. Nu föregås även substantiv som explicit syftar på kvinnor av adjektiv med maskulin böjning. Man ser det i skrift och – framför allt – man hör det i radio och tv. Formuleringar som ”den 20-årige kvinnan” får de flesta av oss att studsa. Men uppenbarligen inte alla. Förmodligen anser de som överanvänder e-formen att den låter bättre, lite finare. Kanske handlar det, som jag antog för två år sedan, om ett utslag av hyperkorrektion, det vill säga ”överdriven tillämpning av en regel med begränsat användningsområde”.
Användningsområdet är verkligen begränsat. Det är bara adjektiv som bestämmer ett huvudord som betecknar någon med manlig könstillhörighet som böjs med -e (vår unge son). Adjektiv som bestämmer huvudord som betecknar kvinnliga varelser har böjningsformen -a: vår unga syster. Detsamma gäller de så kallade en- och ett-orden. Det heter vår stora stjärna och vårt nya hopp. Även om stjärnan eller hoppet är en man. Risken att det ska bli fel med ett -e på slutet är alltså stor. Om man inte kan lära sig regeln är det säkrare att alltid använda -a. Den formen är vanligast i de allra flestas talspråk, och den fungerar bra även i skrift.
