Snart sitter tonåringarna åter i klassrummen och ska bli bättre i svenska. En del talar standardspråksnära svenska, andra dialekt, och i storstäderna talar åtskilliga förortssvenska, ofta kallad Rinkebysvenska. Många har annat modersmål än svenska. Nej, så enkelt är det inte. Det skriver Göteborgsprofessorn Sally Boyd i en ny forskningsartikel (tryckt i en bok med det anspråksfulla och intetsägande namnet ”Svenskans beskrivning 30”).
Boyd rapporterar från en stor undersökning av eleverna i åtta gymnasieklasser i Stockholm, Göteborg och Malmö. Drygt hälften var utlandsfödda eller hade två utlandsfödda föräldrar. Men vad hade de för modersmål? Dilbar har använt hindi, gujarati (ett indiskt språk), engelska och svenska hemma sedan tidig ålder. Hon är bäst på svenska, mamma talar helst gujarati. Vilket är modersmålet?
Inte heller gick det att ringa in typisk förortssvenska. Några gemensamma drag i de tre städerna kunde visserligen skönjas. Talarna avvek ibland från det svenska mönstret att i slutet av meningen låta tonen falla och betona det sista innehållstunga ordet. Pröva stigton och betoning på om och det i stället för pappa i ”Du får fråga pappa om det”! Följden kan bli en stackatorytm som också finns i motsvarande ungdomsspråk i Köpenhamn och Berlin.
Ett grammatiskt drag är en tendens att säga hans eller hennes i stället för sin: ”Hon var sur på hennes mamma.” Den speciella ordföljden med två satsdelar före predikatet hörs naturligtvis också i alla tre städerna:” Å sen dom kutar hem.”
Men ingen talare använder dragen konsekvent, och de kan inte knytas till en bestämd grupp. De som lärt sig svenska relativt sent har inte oftare än andra särskild ordföljd eller fel på sin. Enspråkigt svenska gymnasister kan också tala så.
Boyd drar slutsatsen att förortssvenskan inte finns. Snarare finns några gemensamma drag som många tonåringar använder, om de vill, för att skapa en särskild stil i sin svenska när läget inbjuder till det. I andra lägen talar de standardsvenska, vanlig malmöitiska eller stockholmska.
Skol- och språkpolitik behöver ibland kategoriseringar som modersmålstalare och förortssvenska. Men Boyds artikel varnar oss. Sortera inte talare och språkvarianter i olika fack! Myllret och mångfalden skiljer dem inte åt. Snarare bär varje människa och varje språk på sin egen mångfald.
