Det finns de som menar att svenskan är ett fattigt språk. De kan till exempel beklaga att vårt ordförråd är så litet jämfört med engelskans eller att vi saknar sådana hövlighetsmarkeringar som finns i asiatiska språk. Jag brukar då svara att det helt enkelt inte finns några fattiga språk. Man kan visserligen finna svenskar som - oftast av andra - karakteriseras som språkligt fattiga. Det rör sig om alla som av olika anledningar har svårt att i ord uttrycka allt det de känner och tänker i alla de situationer där de känner behov av detta. Givetvis brottas dessa människor med allvarliga och högst verkliga problem. Men detta innebär inte att svenska språket i sig är fattigt.

Det finns dock ett område inom svenskan som inte utmärks av någon större rikedom. Jag tänker på våra hälsningsfraser, eller rättare sagt vår hälsningsfras. Jag tänker på "hej". Denna hälsning används när som helst, var som helst och till vem som helst. Detta är givetvis både praktiskt och demokratiskt. Men ändå. Är inte den svenska hälsningsordsrepertoaren lite - fattig?

På alpstigarna i Schweiz möter man andra vandrare och kan inte bara glädas åt själva hälsandet utan också åt hälsningarnas variationsrikedom. Här kommenteras inte bara dagens stunder - som "Guten Morgen" eller "Guten Abend". Här blandas minst fyra språk. "Grützi" eller "Grützi mit einandern" är de hälsningsfraser som är vanligast i en dal där man talar schweizertyska (schwyzerdütsch). I en annan dal hör man "Bundi", "Allegra" - här talas rätoromanska (romanesch). Och i en tredje dal möts vi av italienskans "Buongiorno". Tyskans "Guten Tag" eller "Grüss Gott" hör vi litet varstans.

Självfallet kan vi inte vänta oss en sådan språklig variation i Sverige. Vi tillhör ju en ovanligt homogen språkgemenskap. Obekanta som möts på svenska vandringsleder hälsar varandra mer eller mindre undantagslöst med "Hej". På svenskt sätt uttalas ofta denna hälsning på inandning, nästan ljudlöst, snarare som en markering än som en regelrätt hälsning. En variant är att de mötande gör allt för att undvika hälsandet. Man tittar bort eller studerar marken framför fötterna intensivt.

Det finns dock en ytterligare variant. Ibland möts ens eget enkla "hej" av ett "hej, hej". Då fylls jag av viss glädje och tänker på arabiskan. Jag har nämligen lärt mig att detta språks hälsnings- och avskedsfraser följer den enkla principen "säg samma sak eller mer". Att återgälda ett enkelt "hej" med ett "hej, hej" är att följa ett råd i Koranen, närmare bestämt i den fjärde suran (kapitlet). Där lyder ayat (vers) 86: "När någon riktar en hälsning till er, besvara den då med en hövligare hälsning eller med samma ord. Gud håller räkning på allt." (Översättning: Mohammed Knut Bernström.) Vi kan inte bara dubblera ett enkelt "hej". Enligt en undersökning från Göteborgs universitet anpassar vi också uttalet av "hej" till situationen. Man kan till exempel öka längden på vokalen, förstärka slutkonsonanten och säga "heeejjj" och därmed ge ett mer personligt intryck. Det finns helt enkelt hemskt många hej. Så inte är svenskan fattig, inte.

Viveka Adelsvärd