”Vi har samlats för att hedra de som mist livet och de som saknas efter katastrofen i Sydostasien.” Så inledde kungen sitt uppmärksammade tal i Stockhoms stadshus den 10 januari vid en minnescerenomi över de avlidna och saknade efter den stora flodvågskatastrofen.
När kungen läste upp talet sade han förstås dom som, så det är bara i utskriften av det man kan se att han valde uttrycket de som, och inte dem som, vilket vore det korrekta enligt traditionell grammatik.
Det heter ju ”Vi har samlats för att hedra dem”, liksom det heter ”vi såg dem”, ”jag mötte henne”, ”de hörde oss”; våra vanliga personliga pronomen jag, du, han, hon, vi, ni, de har särskilda objektsformer som används tillsammans med verb: mig, dig, honom, henne, oss, er, dem. De kan stå både före och efter verbet: ”jag såg henne”, ”henne såg jag”. Objektsformen används oftast även om den följs av en relativsats: ”de mötte oss som kom sent”, ”han såg henne som han så gärna ville träffa”.

Också efter prepositioner används normalt objektsform: ”hos mig”, ”för oss”, ”av honom”, ”åt dem”. Det gäller även om en relativsats följer på prepositionen: ”till dig som tycker om choklad”, ”bland oss som lever i Sverige”. För de/dem är dock förhållandena lite annorlunda. Det är visserligen alltid korrekt att använda objektsformen dem i fraser som ”till dem som var där”, liksom tilsammans med verb i fraser som ”vi såg dem som kom”.
Likafullt är konstruktioner som ”till de som var där” och ”vi såg de som kom” mycket vanligt förekommande i modernt svenskt skriftspråk. Det är, för att citera den svenska språkvårdens nestor Bertil Molde, ”en evigt återkommande fråga”. För språkvårdens del är den dock sedan ungefär ett kvartssekel löst.
Molde påpekade redan 1980 att det är orimligt att hävda att det måste vara fel att skriva till exempel ”ingen av de som är sjuka” och hänvisade bland annat till att konstruktionen använts i skrift sedan 1500-talet. Det innebär alltså att den inte kan förklaras med att de och dem i modernt talspråk i allmänhet sammanfaller till dom. Även i danska och norska är denna konstruktion vanlig.

Den viktigaste förklaringen till vad som logiskt sett verkar egendomligt är nog att förbindelsen de som uppfattas som fast och oböjlig. Möjligen spelar det också in att det är formen de som förekommer tillsammans med de alternativa uttryck som finns i sammanhanget: ”de avlidna”, ”de saknade”.
I tredje person är konstruktionen möjlig även i singular. ”Jag ringde till han som är chef” yttrade häromdagen en språkkunnig och alert läsare som klagade över en formulering med ”till de som” i Svenska Dagbladet.
Däremot verkar det som om pronomen i första och andra person (jag, du, vi, ni) aldrig får objektsform i liknande fall: ”jag vänder mig till er som bestämmer”, ”hör du mig som talar så otydligt”. Att byta ut de mot oss eller er är också den tumregel man brukar ge de(m) som vill vara säkra på inte få kritik för sitt språkbruk.
Men egentligen finns alltså ingen anledning att ge ett sådant råd. Enligt den samlade språkvårdskunskapen i Sverige är konstruktionen ”till de som” fullständigt korrekt. Kungen är i gott sällskap.