I vår eklektiska julkrubba intar trettondagens tre vise män en hedersplats. När barnbarnen placerar ut krubbans olika figurer får de tre konungarna gå i spetsen för ett brokigt följe bestående av fullastade keramikåsnor, ulliga Gotlandsfår, elefanter av cederträ och färggranna tygkameler. Ja, faktiskt går där också en urgammal liten tomte…

Det kan tyckas lättsinnigt, men det ger upphov till många intressanta samtal. I dessa samtal omnämns alltid de tre konungarna som ”de tre vise männen”. Ingen tvekar beträffande adjektivets ­ e-form.

Annars är det ju så att det tycks råda en viss osäkerhet i modern svenska beträffandet valet av -e eller -a som adjektivändelse, framför allt i talspråk i radio och tv men också i skriftspråk, till exempel i dagspress. Inte sällan ser man anomalier som ”vår nye näringsminister Maud Olofsson” eller ”den lekfulle sagoberättaren Astrid Lindgren”. I dessa exempel är både näringsministern och sagoberättaren kvinnor, och adjektiv med e-form klingar därför onaturligt.

Regeln är enkel. Ett adjektiv som bestämmer ett maskulint substantiv i bestämd form skall böjas med -e (den gamle mannen), medan feminina substantiv och övriga, det vill säga så kallade en- och ett-ord (reale och neutrum), bestäms av adjektiv med böjningsform på -a (den gamla kvinnan, den gamla bilen, det gamla trädet).

När ett substantiv kan stå för såväl kvinnor som män måste man tänka på att låta könet avgöra vilken ändelse man väljer. Ord som näringsminister och sagoberättare föregås alltså av adjektiv som slutar på -e om de syftar på en man, men av adjektiv som slutar på -a om de syftar på en kvinna. För den som trots glasklara regler känner sig osäker kan det vara en klok strategi att genomgående välja a-formen. A-formen är den vanligare – och i mångas talspråk den allenarådande.

Det tilltagande bruket av -e i slutet av adjektiv som bestämmer ett huvudord som betecknar en kvinna är förmodligen ett uttryck för en överdriven strävan från skribentens sida att skriva så korrekt (eller så ”fint”) som möjligt. Det handlar om hyperkorrektion, det vill säga en ”överdriven tillämpning av en regel med begränsat användningsområde”. Riktigt besvärligt blir det när adjektivet får e-form före ord som inte naturligen förknippas med mänsklig varelse. Jag tänker på det i sportsammanhang så vanliga uttrycket ”vår nye stjärna”. Att stjärna i överförd betydelse kan användas om en framstående person gör inte automatiskt ordet till personbetecknande. Kanske protesterar språkkänslan särskilt starkt därför att stjärna i begynnelsen var ett feminint ord. ”Stjärnan hon lyser”, sa man en gång i tiden.

Ett specialfall inom det här området vill Göran Andolf att språkspalten behandlar. När han läste om Finland som ”vår östre granne”, sa hans språkkänsla ifrån. Det låter fel, tycker han, och söker en förklaring.

Våra väderstreck, som ordklassmässigt sorterar under perspektiva pronomen, kan fungera som attribut (södra delen, östra farvattnen), men, och nu citerar jag Svenska Akademiens grammatik (SAG): ”Någon särskild maskulinform på -e förekommer knappast.”

Det får väl anses vara en nöjaktig förklaring.