Kan inte språkvårdarna gripa in? Det ärliga svaret är oftast nej. Språkvårdare härskar inte över språket. Särskild svårstyrda är språk som svenskan, med stabilt skriftspråk och en stor läsande och skrivande befolkning.

Ett bra exempel är Svenska Akademiens ordlista. Den har en oomtvistad och välförtjänt ställning som norm för stavning och böjning. Rekommendationer om nystavningar av enstaka, inte alltför vanliga ord får gehör: webbmejl, inte webmail.

Men i de två senaste upplagorna har Akademien lanserat smärre systemreformer. I 1998 års upplaga rekommenderades ordens minsta betydelsedelar, ordleden, som enda grund för avstavning, älsk-are. Ordledsavstavning är ofta bra, men smalspaltiga tidningar och tidskrifter måste ha fler möjligheter. Man kan inte vänta till ordledsgränsen i kamoufl-age och pyjam-as. Enklast är att fritt kunna välja mellan ordledsavstavning, en-konsonantavstavning, äls-kare, kamouf-lage, och stavelsebaserad avstavning, äl-skare, kamou-flage.

Så ser det också ut. I torsdagens understreckare, för att ta ett exempel ur högen, är högst 44 avstavningar av 85 ordledsavstavningar. Resten följer en-konsonantprincipen. Styrningen misslyckades.

I 2006 års upplaga sjösattes dubbel-w, w, som egen bokstav i alfabetet, inte en variant av v. Efter tvist i ordlistan kom alltså inte twist utan tvivel, tv-jour, tvål och 200 ord till på tv- innan man är framme vid tw-.

Fem år är inte mycket i språkhistorien, men tillräckligt länge för en första bedömning av reformens genomslag. Flertalet ordböcker idag särsorterar v och w, precis som Akademiens ordlista, dock ej Bonniers svenska ordbok. Telefonkatalogen särsorterar inte. I register bak i böcker växlar bruket. Ett hastigt stickprov tyder på att Atlantis och Natur och Kultur särsorterar, medan Bonniers, Norstedts och Wahlström & Widstrand samsorterar på gammalt vis. I registret till Språken i Sverige, utgiven av Vitterhetsakademien i serien Sveriges nationalatlas, samsorteras v och w.

Så hittills tycks Svenska Akademiens alfabetsreform mest ha skapat oreda, trots att goda språkvetenskapliga argument talar för den.

Sådant är alltså språkvårdens val: principfasthet för döva öron, eller mesig opportunism med marginellt inflytande. Bruket råder över språkvården, inte tvärtom. Jag är därför hellre mes.