Talesättet ”Kan undra, sa flundra, om gädda är fisk” – eller som jag (med Pelle Holms skrivsätt som förebild) skrev i min förra språkspalt (21/4)”: Jag undrar, sa flundra, om gädda är fisk” – är i högsta grad levande i vårt språk.

Om detta vittnar mängden av brev och mejl som jag fått från språkspaltens läsare med anledning av min fråga om någon kände till varifrån uttrycket kommer. Det var egentligen en dum fråga. När Pelle Holm i sin samling Ordspråk och talesätt inte anger källa, får man nog ta för givet att ett ­talesätts ursprung för evigt gått förlorat i historiens dunkel.

Många läsare minns talesättet från barndomen eller tidiga skolår. Det tycks ha förekommit i en bilderbok med rim och ramsor på 1940-talet eller något senare; kanske har det också funnits med i den tidens läsläror. Men varifrån det kommit för att slutligen hamna där – den frågan är fortfarande obesvarad.

Man kan emellertid sluta sig till att det är ett uttryck som lätt lånar sig till muntlig tradering, det vill säga låter sig överföras från generation till generation utan tryckkonstens hjälp. En sådan överföring gynnas nämligen av sådant som rim och rytm, något som karaktäriserar flundrans undring.

Rimmandets betydelse förstärks i versioner där flundrans skepsis konkretiseras i oro över att gäddans smala uppenbarelse eventuellt skulle kunna tyda på sjukdom. I sådana versioner får vi rimorden fisk och frisk utöver de två i kortversionen, undra och flundra: ”Jag undrar, sa flundra, om gädda är fisk. I så fall är hon för mager för att vara frisk.” Tack Curt E Lundh, M Bjurström, N-G Graffe, R Nilsson och C Trygger för varianter av denna längre version!

Självklart har även talesättets innebörd, med dess fokus på det egocentriska, inskränkta, perspektivet, berörts av många läsare. Somliga har sett det som anmärkningsvärt att just denna lördag också understreckaren handlade om normalitet och avvikelse. Ja, sådana sammanträffanden förgyller vardagen.

På tal om ordspråk och talesätt som under årens lopp har ändrat innebörd, har Gunnar Berggren i Lidköping skrivit till språkspalten och påmint om uttrycket ”att slå sig för sitt bröst”. Det är ett talesätt som i dag används om ”en person som självsäkert och demonstrativt stoltserar för omvärlden”, skriver han.

Men i själva verket betydde det ursprungligen något helt annat, faktiskt det motsatta. Om man går till Nya testamentet, kan man där (Luk.18) se att det inte alls var den självbelåtne fariséen som slog sig för bröstet. Det var publikanen, syndaren, som medveten om sina felsteg slog sig för sitt bröst.

Ja, så var det. Men i National­encyklopedins ordbok finns bara en betydelse. Uttrycket att slå sig för sitt bröst betyder ‘att vara överdrivet belåten med sig själv‘, heter det där. Så i nu­tida kommunikation torde det vara klokt att utgå från att det är den betydelsen som gäller.

Men visst kan man undra hur förändringen gått till.