Häromdagen deltog jag i ett livligt samtal som rörde ett semantiskt problem. Någon berättade för roade åhörare historien om statsrådet som på en kungamiddag lade in en prilla mellan det utsökta rätterna.
Analysen och värderingen av handlingen sammanfattades kortfattat. ”Hon ville väl vara gemen.”
Då utbröt vild diskussion. Alla höll alls inte med. Somliga menade att om någon bestämmer sig för att snusa under en frackmiddag så är detta snusarens ensak. Beteendet är visserligen knappast comme-il-faut. Men de förstod inte hur någon kunde påstå att den som snusar är elak eller nedrig. De menade nämligen att det var just detta som ordet gemen betydde.
Men vad den som berättade historien menade var att prillan kunde förstås som en medvetet folklig handling. Att vara gemen innebär alltså motsatsen till att vara högdragen.
Det visade sig dock att denna betydelse av gemen inte stod helt klar för de närvarande. Åtminstone inte för dem som tillhörde en yngre generation. En titt i ordböckerna bekräftade att
ordets betydelse förskjutits. Förmodligen har också dess användning minskat kraftigt.
I Svenska Akademiens ordbok (SAOB) följer ett flertal sidor efter sökordet gemen. Den första betydelsen är ”gemensam”, ”samfälld”, ”som tillhör eller tillkommer alla” och är känd från 1500-talet. Vi känner igen denna betydelse av ordet i uttryck som gemene man, i gemen. Denna betydelse hör nära samman med betydelsen ”som tillhör de breda lagren av folket”, vilken exemplifieras med ett utdrag ur Heidenstams ”Karolinerna”: ”Tsaren själf hjälpte till vid arbetet som en gemen karl.”
Men enkla människor kan föraktfullt betraktas som simpla och därför hade också ordet betydelsen ”som vittnar om ett lågt sinnelag”, ”nedrig”, ”usel”, ”lumpen”.
Under början av 1900-talet användes gemen också som beskrivning av ”den egenskapen hos någon i högre ställning att han umgås otvunget och vänligt med personer av lägre stånd”.
Denna egenskap kan också uppfattas som ”på ett vänligt sätt nedlåtande.” Just denna innebörd av ordet syns dock vara på stark tillbakagång.
I Svenska Akademiens ordlistas nionde upplaga från 1950 förklaras gemen med ”folklig” och därefter ges förklaringen ”nedrig”, ”lumpen” etcetera. Men i samma ordlistas tolfte upplaga från 1998 är ordningen omkastad. Först kommer synonymerna ”nedrig”, ”lumpen”, och därefter följer folklig med ett förklarande tillägg. Det berättar att formen är att betrakta som ”ålderdomlig och provinsiell”.
