Den som till äventyrs vågar ta tåget just nu – trots vinterns alla störningar – ska lyssna till hur konduktören uppmanar resenärerna att vara beredda med sina biljetter. Kanske får man då höra att man ska ha sin biljett ”till handa”. Det var i alla fall vad som hände Lars Hallén på tåget mellan Sundsvall och Uppsala någon gång i december. I ett mejl till Språkspalten undrar han om konduktören inte borde ha sagt ”till hands”. Eller är det möjligen ingen skillnad mellan de båda uttrycken?

Jo, visst är det skillnad. Frasen att ha något till hands betyder att ’ha något tillgängligt’ eller ’ha något inom räckhåll’ – för handen skulle man kunna tillägga. Till handa (eller tillhanda) däremot betyder att man får något i händerna (brevet kom mig tillhanda först i går). Att de båda uttrycken i modern tid lätt blandas samman beror förmodligen på att båda två är gamla, stelnade (lexikaliserade) fraser. För dagens språkanvändare är konstruktionen svår att genomskåda.

I fornsvensk tid styrde prepositionerna olika kasus (genitiv, dativ eller ackusativ) ungefär som i tyskan. Prepositionen till styrde genitiv. Det vill säga, det substantiv som följde efter till skulle få ägandeform. Vi har den här gamla böjningen kvar i många fasta uttryck. Tänk bara på till bords, till fots, till låns och till svars etc.

Uttryck av det här slaget är till nöds (!) möjliga att genomskåda eftersom bokstaven s än idag gör tjänst som genitivmarkör. Värre är det med fasta fraser som till handa, till väga, till orda etcetera. Men här har vi helt enkelt att göra med gammal pluralböjning i genitiv.

I uttrycket till hands handlar det alltså om en hand. I till handa rör det sig om båda händerna. Slutsatsen blir att om man vill uppmana någon att ha sin biljett tillgänglig så är till hands den korrekta frasen. Det räcker bra med en hand.

Till handa har i modern tid ett mycket begränsat användningsområde. Kanske kan vi fortfarande gå någon till handa (’hjälpa till vid behov’) men faktum är att uttrycket oftast förekommer i påskrift på brev som vänder sig direkt till en viss person. Och då på brev som lämnas direkt i personens arbetsrum eller postfack, kanske i grannens postlåda, utan frimärken och postföretag som mellanhand.