App , vuvuzela och köttklister var nya ord 2010, rapporterar Språkrådet. Som samhällsförändring intressant, som språkförändring föga upphetsande. Självklart benämns nya företeelser med nya ord. Men varför inledde jag föregående mening med självklart och inte med naturligtvis? Varför förändras också ord som inte refererar till företeelser i omvärlden utan snarare modifierar andra mer betydelsebärande delar av meningen?
Två ordgrupper får exemplifiera. Den ena är just ord som uttrycker att något är säkert eller givet. I en grupp på tolv sådana ord intog naturligtvis förstaplatsen 1965, i dag ligger det på sjätte plats. Givetvis har backat från fjärde till sjunde plats. Topplistan i dag är i nämnd ordning verkligen, egentligen, faktiskt och förstås. Självklart har gått från elfte till femte plats
Den andra gruppen består adverb som förstärker ett adjektiv: otroligt eller hemskt (arg). I en grupp på femton ord var ytterst och högst klart vanligast 1965. Idag ligger högst kvar på andra plats, men i särklass vanligast är väldigt, medan ytterst gått bakåt. Andra ord som sjunkit är synnerligen och utomordentligt. I stället har det gått framåt för otroligt, enormt, fruktansvärt och oerhört. Och himla fanns inte alls i dagspressen på 1960-talet men ökar starkt sedan tjugo år.
Förändringarna spelar naturligtvis roll för vad vi uppfattar som nytt och gammalt språk. Laborerar man med ytterligare en tendens, att internationella romanska ord ersätter gamla germanska, kan man konstruera meningspar: Anmärkningen var givetvis synnerligen befogad/Kommentaren var förstås otroligt relevant.
Den som vill låta gammaldags pålitlig väljer det förra, den modernt dynamiske det senare. Sådana val är i längden mer avgörande för stilintrycket än köttklister och vuvuzela.
Till en del kan förskjutningarna förklaras med att skriftspråket närmat sig vardagstalet, ett led i den intimisering som är en drivkraft bakom många språkförändringar. Väldigt, enormt och himla är inga nya ord, men hör hemma i ett informellt register.
Men förklaringen räcker inte. Varför behåller högst sin position, men inte ytterst? Varför går naturligtvis tillbaka och oerhört framåt?
Givetvis är det en ytterst obetydlig språkfråga. Men faktiskt väldigt intressant.
