SPRÅKSPALTEN | Metaforiska ord

Heter det nötknäppare eller nötknäckare, redskapet som är aktuellt så här i juletid när man vill komma åt kärnan i en lockande valnöt eller hasselnöt? Själv säger jag nötknäckare, maken nötknäppare och Nationalencyklopedins ordbok (NEO) både och. Om ordbokens uppgifter får vara lag, så tycks alltså full valfrihet råda. Julfriden är räddad, åtminstone i detta fall.
Julens nötter kan vara nog så svåra att knäcka för den som inte är van att hantera vare sig nötknäppare eller nötknäckare. Men det finns nötter som kan vara än svårare att handskas med. Jag tänker på fotnötter.
Fotnötter, invänder nu säkerligen en och annan läsare, det heter det väl ändå inte. Fotnoter ska det vara. Eller? Det här är en fråga som mina studenter ofta ställer, och osäkerheten beror sannolikt på att ordet fotnötter på senare tid blivit allt vanligare, inte bara i talspråk utan också i skrift.

Ordet fotnot, som har använts i svenskan sedan tidigt 1900-tal och som enligt NEO betyder ”kort förklarande anmärkning nederst på en sida
el. i slutet av ett kapitel”, heter i pluralis fotnoter. Skämtsamt och vardagligt kan det emellertid enligt ordboken också heta fotnötter, och det är detta skämtsamma bruk som vållar osäkerhet, i synnerhet som det numera allt oftare också förekommer i skrift (som i denna text). Det är emellertid klokt att i formella sammanhang, både i tal och skrift, hålla sig till böjningen fotnoter. Om man ersätter ordet med det enkla not (”anmärkning, förklaring”) märker man hur omöjligt det i själva verket är med någon annan böjningsform än noter.

För övrigt ska ordet fotnot noga räknat bara användas om noter placerade längst ned på en textsida. Noter i slutet av ett kapitel eller i slutet av en bok har på fackspråk benämningen slutnot. Benämningen fotnot indikerar nämligen att noten/anmärkningen är placerad i trycksidans ”fot”, det vill säga längst ned på sidan. Fot används här metaforiskt (bildligt) för det som är längst ned, sidans bas. På motsvarande sätt benämns sidans översta del huvud.
Den här typen av metaforisk användning är vanligare än man kan tro, men den är ofta svår att genomskåda. Vem tänker till exempel på att bergets ”fot” eller stolens ”ben” ursprungligen är metaforiska uttryck?

Och hur är det med ordet kofot? Per Knutsgård undrar i ett brev till språkspalten om det kan vara korrekt att skriva ”kofötter”? Visst är det det. Ordet, som har använts i svenskan sedan mitten av 1500-talet och som är inlånat från tyskan, är ett bra exempel på ett metaforiskt ord. Bräckredskapet liknar helt enkelt en kos klöv (ty. Kuhfu ). Fot, fötter är alltså det naturliga böjningsmönstret även för ett bräckjärn. Pluralen kofotar, som också förekommer, visar att ordets ursprung med tiden har fördunklats.
Språkspalten önskar med detta sina läsare en god och fridfull jul med många, inte alltför svåra, nötter att knäcka.