I min förra språkspalt hänvisade jag till alla de läsare från Stockholm som mindes att den pump man talar om i uttrycket gå på pumpen i själva verket är Brunkebergspumpen i Stockholm. Men detta håller inte alla med om. Hans Holst är säker på att pumpen i själv verket ”står vid Upplandsmuseet i Uppsala”. Han tar stöd i ingen mindre än Gunnar Wennerberg som i en av sina gluntar, Nattmarschen i S:t Eriks gränd, berättar om en överförfriskad student som tror att han krockat med en fotgängare. Men där gick han på pumpen. För det var ingen en vanlig fotgängare, utan just en pump.

Litet vid sidan om påminner Jan Sjöstedt om Ulf Peder Olrogs ”Samling vid Pumpen”. Vilken pump är detta? Jo, Pumpen är ett namn på en lokal i samhället Buskhyttan utanför Nyköping, som tidigare användes som dansställe.

Flera mejlare anför en mer generell förklaring till uttrycket. Förr fanns pumpar i gjutjärn på gårdar och utanför många hus. I mörkret var det då lätt hänt för besökare som inte kände till vad som fanns på gårdsplanen, eller som var berusade, att just gå på pumpen.

Men det finns ju andra pumpar än sådana som står på land. Thomas Schanning tänker på sjölivet när han hör uttrycket. Eftersom alla fartyg förr läckte och fick pumpas mer eller mindre ständigt – ett riktigt tungt och oönskat sisyfosarbete – föreställer han sig följande ordergivning: ”Hansson och Jansson sköter mesan, Nilsson går på pumpen.”

Han tillägger: ”Osis för Nilsson”.

Alla dessa förklaringar kan dock inte underminera påståendet att den pump jag varit på jakt efter nog faktiskt ligger i Stockholm. Karin Rosberg påminner i ett mejl om att Stig Claesson i sin allra sista roman, ”God natt, fröken Ann”, låter en av personerna utbrista att hans farsa är ”förbannad för att man flyttade Brunkebergspumpen till Stortorget. Förr kunde man säga när man inte orkade med en viss sak att det var som att springa på Brunkebergspumpen. Man sa det och behövde inte förklara”.

Metaforiska uttryck uppstår hela tiden i språket. Vi som använt dem utan att behöva förklara och ser dem försvinna kan bli smått sentimentala. Men det är väl bara att tacka för det som varit.