Stabilt skriftspråk är bra; skribenterna vet vad de ska hålla sig till. Talspråksnära skriftspråk är bra; skribenterna kan någorlunda lita till sin talspråksintuition. Två utmärkta ledstjärnor för praktisk språkvård. Men de kommer lätt i konflikt. De-dem-dom-frågan är ett mycket pedagogiskt exempel. Numera säger nästan alla svensktalande bara dom, finlandssvenskar undantagna. Annat var det förr: ”Di kan inte förstå dom”, sade både Jerring och Hyland, 1900-talets stora rikslikare för standardtal.
Skriften upprätthåller som bekant distinktionen, åtminstone tryckt skrift och vanlig sakprosa. I dagspressen förekommer dom ungefär en gång på 200. Det är inte vanligare idag än 1975.
Grammatikreglerna för de-dem-valet är krångliga. Andas nu in och läs långsamt!
Man skriver de som bestämd artikel och subjekt: De nya stolarna köpte de i Malmö.
Dem används som objekt och efter preposition: Dem älskar jag; jag tänker bara på dem.
Bestämd artikel blir alltid de, också när den är en del av objektet: Jag älskar de nya stolarna.
Men valet mellan de och dem är fritt i de-som-konstruktioner som är objekt eller står efter preposition, särskilt när som är subjekt i efterföljande bisats: Jag älskar de/dem som lagar stolar; jag tänker på de/dem som samlar stolar.
Till vardags finns tumregler. Där man skriver du eller vi, ska man också skriva de; när vi skriver dig eller oss blir det dem. Tumreglerna till trots ser man allt fler fel. Vanligt är överanvändning av dem: dem kommer senare; vi tänker på dem gamla stolarna.
Så hur ska språkvårdarna råda? Talspråksanpassning eller skriftspråkstradition? Konsekvent dom-bruk vore enkelt för skribenterna men ett stort ingrepp. Alla texter tillkomna före reformen bleve patinerade. Men vi vill befria svensklärare och skribenter från de-dem-grubblerier.
En utväg vore mellanvägen: de som enda skriftspråksform! Textintrycket skulle inte förändras nämnvärt; de är fem till tio gånger vanligare än dem. Redan idag är ett gott råd att skriva de om man tvekar. Risken är liten att det blir fel.
Än har väl de flesta av oss svårt att smälta konstruktioner som ”Jag älskar de”. Tiden är inte riktigt mogen för denna goda kompromiss. Men om någon generation skriver vi nog de och inget annat.
