Svenska Akademiens två Tomas i höst, Tranströmer och Riad, behärskar språkets klang och rytm som få. Poeten är välkänd, vetenskapsmannen okänd. Han är en internationellt framstående prosodiforskare. Vad innebär det? Prosodi är ett sammanfattande namn för minst fyra fenomen som avgör hur ett språk låter: kvantitet, betoning, tonaccent och intonation.

Kvantitet är skillnaden mellan långt och kort. I svenskan uttalar vi betonade stavelser ovanligt länge och utdraget (särskilt i Norrland), obetonade ovanligt kort: Heeej, jag heter Tooomas. I många andra språk är skillnaderna mindre. Därför tycker vi att den som talar svenska med spansk prosodi talar stötigt. Ett ords betoning ligger i finska och isländska alltid på första stavelsen, i polska på den näst sista, i persiska och franska på sista. Svenska varierar ordbetoningen enligt komplicerade mönster.

Tonaccent innebär att en del flerstaviga ord uttalas med tonkurva som har två toppar, grav accent, medan andra bara har en topp, akut accent. Därför blir det skillnad i ordmelodi mellan namn som Tomas och Jenny (en topp) och Johan och Lisa (två toppar).

Varför finns tonaccent nästan bara i norska och svenska i Europa? Riads förklaring är, starkt förenklat, att den följer av en krock mellan betonade stavelser som uppstod när obetonade stavelser föll bort i flertalet ord i urnordiskan under tidig vikingatid. Det urnordiska namnet Anulaibhar (ungefär ”det efterlämnade från den gamle”) tappar den obetonade andra och fjärde stavelsen och blir Olof (eller Olav) med tvåtoppig accent.

Intonationen är hela satsens tonkurva. Den påverkar betydelsen. ”Hon kommer inte” med fallande ton mot slutet blir ett påstående; med stigande ton blir det en fråga.

Prosodin är den mest efterhängsna delen av ett språk eller en dialekt. Vissa röster i radio, till exempel Helle Kleins eller Louise Epsteins, låter speciella. I deras dialekt är de enskilda språkljuden centralsvenska men prosodin skånsk.

Prosodin sätter ramarna för vad vi uppfattar som ”naturligt” eller ”svenskt”. Tomas Riad har visat att smeknamn nästan alltid får samma prosodi. Bosse, Tobbe, Uffe, Sebbe, Tompa, Kicki, Kattis och Nettan är alla tvåstaviga med betoning på första stavelsen, kort vokal och tvåtoppig accent. Så låter ett helsvenskt ord.