"Varför används skiljetecknet komma så litet numera?" undrar Harald Svensson i ett brev till språkspalten. Samma fråga ställer Nils Uthorn. Nutida kommatering förefaller följa andra regler än dem man en gång vant sig vid, anser de båda brevskrivarna.
Harald Svensson berättar att han utan problem kunnat komplettera kommateringen i en av mina språkspalter med inte mindre än 15 (!) kommatecken. Sådant leder till eftertanke …
Men faktum är att jag står för min sparsamma kommatering. Nutida skrivundervisning framhåller vikten av att de kommatecken som sätts ut i en text skall ha betydelse för läsbarhet och tydlighet. "Hellre för få kommatecken än för många", är ett bra motto för den som vill skriva så läsarvänligt som möjligt.
Under 1900-talets första hälft (och för all del även senare, eftersom skrivregler har en benägenhet att cementeras) lärdes fortfarande en logisk-grammatisk kommatering ut i våra skolor. En
sådan kommatering utgår från meningens byggnad, och den innebar att komma skulle användas för att åtskilja syntaktiskt avgränsade satser och satselement i en mening.
Sådan kommatering har språkvården avrått från under senare delen av 1900-talet. I 1971 års upplaga av Svenska språknämndens "Skrivregler" rekommenderar man i stället en så kallad tydlighetskommatering, och den principen hyllas fortfarande i den upplaga som kom år 2000. Där slår man fast att kommateringens uppgift är att underlätta läsningen. "Detta innebär", skriver man, "att komma sätts mellan led som är förhållandevis fristående från varandra, medan led som hör nära ihop inte skiljs åt av komma. […] Många gånger är kommatering en bedömningsfråga."
Skribenten har således i viss utsträckning ganska fria händer. Men visst finns det bindande regler, som den att kommatecken ersätter ordet och i uppräkningar, eller att det skall vara kommatecken före och efter parentetiska inskott. Vissa fristående fraser (tilltal, utropsord, exemplifieringar etc) skall också alltid avskiljas med kommatecken. Vid samordning av huvudsatser skall kommatecken i princip användas före bindeordet (och, men, eller) men i verklighetens texter kan den regeln bli överflödig.
En annan bindande regel är att kommatecken inte skall sättas ut för att avskilja så kallade nödvändiga bisatser, sådana som måste finnas där för att meningen skall bli innehållsligt fullständig. I "Skrivboken" (4 uppl., 2000) exemplifierar jag med meningar som "Du kan ta den som ligger underst i högen" och "Brevet meddelar att mötet är uppskjutet". Här skall det alltså inte vara komma före som och att.
Svenska Dagbladet var tidigt ute med att anamma tydlighetskommateringen. Redan i början av 1960-talet uppmanades tidningens skribenter att vara återhållsamma med kommatecknen. "Hacka icke i onödan sönder texten med ett överflöd av kommata", kan man läsa i tidningens interna skrivregler från den tiden.
Kommatecknet skall, rätt använt, bidra till att ge texten flyt, inte visa att skribenten kan sin grammatik.
Siv Strömquist
