På onsdag blir Sverige ett mångspråkigt land med svenska som huvudspråk. Riksdagen beslutar om allmän språklag från 1 juli och lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk från 1 januari.
”Svenska är huvudspråk i Sverige” lyder i sin helhet språklagens paragraf 4. I paragraf 6 preciseras att ”det allmänna har ett särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas.”
Det allmänna har också ett särskilt ansvar för att ”skydda och främja” de fem nationella minoritetsspråken och det svenska teckenspråket. Och de svenskar som talar något av de cirka 175 andra modersmålen i Sverige ska ”ges möjlighet att utveckla och använda dem”.
Minoritetsspråkslagen stärker positionen framför allt för finska och samiska, i någon mån för meänkieli. Kommunerna i Jämtland och Härjedalen blir förvaltningsområden för samiska. Tolv kommuner i Stockholmsområdet blir förvaltningsområden för finska, däribland Stockholm, Uppsala, Södertälje, Eskilstuna och Sigtuna. Här ska finskan synas. Den ska alltid kunna användas i kontakter med kommunala myndigheter, och man kan räkna med finskspråkig förskola, skola, åldringsvård mm.
Minoritetsspråkslagen ger också bättre möjligheter att använda finska, samiska och meänkieli i myndighetskontakter över hela landet. Men för de två minoritetsspråken utan förvaltningsområde, jiddisch och romani, betyder den mycket lite. Romani har talats i Sverige i snart femhundra år men förblir undanskuffat. (Läs nyutkomna Ordbok över svensk romani, författad av den 27-årige resanderomanitalaren Lenny Lindell, och upptäck ett fantastiskt svenskt språk!).
Även om svensk språkpolitik tar ett stort kliv framåt på onsdag, är den i europeiskt perspektiv inte uppseendeväckande. Det lagstiftas om nationalspråk och minoritetsspråk i många länder just nu.
Två inslag kan vi dock med visst fog yvas över: rätten till modersmål och begripligt myndighetsspråk. Många stater försöker att inte låtsas om att åtskilliga medborgare talar turkiska, arabiska, persiska eller vietnamesiska; redan i Danmark hittar man detta långtgående språkförtryck.
Än ovanligare är att i europeiska språklagar finna en motsvarighet till den svenska lagens paragraf 11: ”Språket i offentlig verksamhet ska vara vårdat, enkelt och begripligt”. Det så kallade klarspråksidealet, att lagar, förordningar och myndighetsspråk, ska vara direkt tillgängliga för alla, är en typisk nordeuropeisk idé.
Det stora frågetecknet gäller lagens efterlevnad. Blir språklagen bara retorik? Oroande tecken finns; jag ska ta ett litet men symboliskt viktigt exempel. Skickar man e-post till det svenska regeringskansliet måste adresserna skrivas på engelska: culture.ministry.se. I snart tio år har språkvårdarna påpekat för regeringen att den måste gå att nå på svenska. Inför onsdagens riksdagsdebatt har socialdemokraterna motionerat om svenska adresser. Motionen avslås därför att regeringskansliet 2010 ska börja utreda sin e-post och då kanske överväger språkvalet.
Tio år för en svensk e-postadress! ”Det allmänna har ett särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas.” Jag ger regeringen en vecka. Kan man inte nå den på svenska den 8 juli 2009, så JO-anmäler jag.
